Bland kallblod, holländare och ciklider

En söndagstur med Målle

2012-01-29T08:53:00.000-08:00

En skön söndagförmiddag och det var dags för Målle att få komma ut och träna lite. Att köra honom för stötting är inte särskilt svårt, i alla fall inte när det handlar om hans träningsslinga på ett fält. Det enda som krävdes av mig som kusk idag, var att styra honom i sätt riktning eftersom att han själv tänkte fuska och gå hem när jag satte mig vid tömmarna. I övrigt håller han sig i spåret som han ska, och jag kan tänka mig att det var på ungefär samma sätt när man körde så här ute i skogen och hämtade timmer med häst och stötting.

Hästen följer spåret av gammal vana och det enda jag behövde tänka på var att se till att han stannade där jag ville att han skulle stanna. En annan observation är hur anpassad en stötting är att gå i snö. Den följer terrängen mjukt och fint, och i och med att den är tillverkad av trä så är den tillräckligt flexibel för att hantera ojämnheterna. Detta är ett bra sätt att tillbringa en söndag förmiddag på.

A Sunday Ride With Målle:
A nice Sunday and it was time for Målle to get out and train a little. To drive him while he is pulling the timber sled is not difficult. The only thing I had to do as a driver was to point him in the right direction and after that he followed his track. But Målle did try to cheat and tried to walk home when I took the reins. I imagine this it pretty much what the loggers experienced when they took logs from the woods with the help of horses and sleds.

The timber sled itself is well adapted for its job in the snow. because it´s made of wood it is flexible enough to deal with the terrain.

Levande historia

2012-01-26T03:47:00.000-08:00

Vi var på husvisning igår, och i fastigheten ingick detta härbre från 1700-talet, i riktigt fint skick.Ja, nu har vi i alla fall lite att fundera på igen. / We looked at a house for sale yesterday. On the property was this storage building from the 1700:s, in really good condition. Well, we have a lot to think about again.

Herr Coopers känsla för snö del 2.

2012-01-24T22:11:00.000-08:00

Jag måste medge att jag är förtjust i den nya kameran. Några bilder som är tagna av B som jag ärligt har snott. / I have to admit I like out new camera. Here are some pictures that B took yesterday and I stole them in an honest fashion.

Att rida in en häst...

2012-01-22T01:34:00.000-08:00

... brukar kunna vara en actionfylld upplevelse när man ser det på TV men här hemma på gården var det en helt annan historia. Faksa skulle ut på sin första ridtur här om dagen och jag blev ombedd att hjälpa till. Min uppgift skulle vara att hålla ordentligt i tyglarna medans B. satte sig upp, och sedan skulle jag lite elegant, men försiktigt ta undan pallen så att Faksa inte oavsiktligt skulle råka kliva på den och bli rädd.

Förberedelserna gick bra, för skillnaden mellan att få en sadel på ryggen eller en travsele är ju egentligen inte så stor: något som spänns fast runt magen på hästen. Det var i alla fall inget som Faksa reagerade på. Att sedan få ett bett i munnen var ju också som vanligt, enligt Faksa. Alltså inget att hetsa upp sig över. Hon leddes ut på gården, pallen ställdes fram och jag placerade mig vid Faksas huvud med tyglarna i ett stadigt grepp. I det här läget skulle ju hon lätt kunna börja försöka svänga åt sidorna, men hon stod blick stilla och verkade helt nöjd med tillvaron.

B. klev upp på pallen, satte foten i stigbygeln och satte sig försiktigt upp. Ingen reaktion från Faksa så jag kunde släppa tyglarna och försiktigt flytta på pallen. Efter det tog ekipaget några osäkra steg framåt, och det var lite vingligt då Faksa inte var så van att ha någon på ryggen, men hon fann sig snart i den nya situatinen och B och Faksa begav sig ut på sin ridtur. Hon är verkligen en lugn, klok och snäll häst. Så går det till att rida in en travare, i alla fall här på gården.

To ride a horse for the first time ever can be an exciting thing especially when the horse have never had a rider on its back before. At least when I have seen it on TV, but here at home it usually is a completely different story. Our new mare, Faksa, was going to carry a rider for the first time in her life the other day and I was there to help. My task was to hold the reins in a firm grip and stop her from moving around as B sat up, and shen B sat securely in the saddle I was to remove the stool the B stepped up on so that Faksa wouldn´t accidentally step into it and get scared.

The preparations before the ride went well. And after all, ther is no big difference for a horse getting a saddle or a harness strapped on: just something that tightens around your belly. That was nothing to worry about according to Faksa. The bridle was not new either so she was totally relaxed. We led her out on the back yard and I stood by Faksas head with the reins in a firm grip. This is where the horse easily could sidestep or be a little fussy bit she stood still, nice and calm.

B. climbed up on her carefuly to not spook her. When she was secure in the saddle I let go of the reins and that was about it. Faksa was a little surprised that someone was on her back and it was a little wobbly there for a while until she found the balance. She really is a calm and friendly horse. That is how we teach harness racing horses to carry a rider.

Herr Coopers känsla för snö

2012-01-21T00:56:00.000-08:00

King of the Hill

2012-01-16T03:04:00.000-08:00

Arbetshästen

2012-01-15T13:20:00.000-08:00

Målles stötting har fått en försiktig renovering och är numer försedd med ett flak. / Målles timber sled has undergone a careful overhaul. It´s now equipped to take on other loads.

Faksa på provlopp

2012-01-14T06:55:00.000-08:00

Idag var det tänkt att den nya Treåringsserien skulle starta på Vitsandstravet så vi var där med vår nyblivna treåring, Faksa. Tyvärr var hon det enda treåriga kallblodet som dök upp så hon fick gå ett vanligt provlopp med två lite äldre kallblod. Starten gick bra och Faksa kom iväg helt problemfritt och fick ligga i ledningen. Hon inledde lugnt och hade en häst utanför sig och en annan bakom sig. Faksa verkar trivas på banan. Hennes öron är spetsade, och hon ger ett piggt och vaket intryck. Jag tycker i alla fall att det ser ut som att hon stortrivs. På andra varvets bortre långsida upptäckte hon i alla fall något hemskt: en kallblodsätande en arktisk attackbuske som försökte äta upp henne. Hon tog då en kort galopp och gled snart ikapp sina träningskompisar. Hon travade över mållinjen i fin stil och var inte det minsta trött när hon kom tillbaka till stallet. Allt som allt blev det ett nyttigt lopp för henne.

Today was the start of the new Series for 3-year old horses here at Vitsand so we were there with our 3 year old mare, Faksa. Unfortunately she was the only one of her breed so she ran with two other north swedish horses. The start went well and Faksa took the lead in a calm but steady trot. She looks as if she enjoys running at the track. Her ears are pointing forward and she looks happy- On the second lap she was little scared of what might have been a horse eating arctic attack bush that tried to eat her. At least that must have been how she saw a small tree that caught her attention. She started galopping but soon was trotting again. She soon caught up with the two other horses and was the first one tp cross the finish line. She wasn´t even tired when she came back to the stable.

Målles funderingar...

2012-01-06T05:55:00.000-08:00

Som vi alla vet så borde det vara förbjudet för nordisar att ha tråkigt. Det borde dessutom vara ännu mer förbjudet att låta foderhinkar förbli tomma, så vad gör man då om man är en nordsvensk travare? Jo, man bär omkring den tomma hinken och leker med den. Tills den går sönder. Det kanske lär husfolket en läxa...?

As we all know it should be forbidden for horses to be allowed to be bored. It should also be even more forbidden to let a North Swedish trotter´s food bucket be emprty, so what do you do if you happen to be that kind of a horse? Well, you carry the empty bucket around and play with it. Until it breaks. Maybe that´ll teach the humans a lesson...?

2011 i bilder

2011-12-31T11:06:00.000-08:00

Januari

Året inleddes kallt och snöigt, men en blek sol orkade ta sig över horisonten och lysa genom ett torp som väntade på sommaren/ The year started off cold and snowy but a bleak sun managed to climb above the horizon and shine through a deserted summer cottage.

Februari

Troll Målle kommer tillbaka från en träningsrunda / T.M is coming home from training.

Mars

Rapp Stjernen (Fölis) flyttade från gården... / Rapp Stjernen moved away...

April

Mellby Unique (Mellan) flyttade till gården... / Mellan moved in...

Maj

Cooper noterar att flyttfåglarna har anlänt / Cooper notices that the migratory birds have arrived.

Juni

Äntligen sommar / Finally summer

Juli

Denna bild vann Aftonbladets och ATG:s fototävling "Sommarens bästa travbild" och publicerades även i ytterligare två tidningar. / This photo won a photo competition about "The best summer picture with racing horse" and was published in two more news papers.

I juli vann Cooper även sitt fjärde cert och sitt första CACIB på Södra Norrbottens Kenneklubbs internationella utställning. / In july Cooper won his 4th certificate and his first international certificate at the Kennel Clubs International Dog Breed Show.

Augusti

Sommaren innebar ingen semester för Cooper, men han har alltid roligt ändå. Sommaren innebar spår- och lydnadsträning och mentalbeskrivning. / Summer is no vacation for Cooper but he always enjoys himself. He spent the summer training obediance and tracking.

September

Kraftiga regn ledde till översvämningar och höga vattenflöden här i trakterna / Heavy rainfall led to flooding.

Oktober

Större delen av hösten handlade om renovering. / The major part of the fall was all about home makeover.

November

Troll Målle fick en ny loksele och vi testade en ny träning på honom. / T.M got a new workning harness and we tried to vary the training

December

Troll Målle vann sitt sista lopp för säsongen, körd av B som tog din kusklicens i somras. Det var dessutom hennes första seger som kusk och hennes 20:e seger som tränare. / T.M won his last race for this season and was driven by B who took her harness racing license this summer. This was her first victory as a driver and her 20th victory as a trainer.

2012

Vad händer under 2012? Ja, det är väl bara att göra som hans majestät Kungen säger och vända på bladet och se? / What will happen in 2012? We can only do as His Majesty the King says, turn the page...

Faksa på Vitsandstravet

2011-12-26T09:08:00.000-08:00

Idag var det dags för lilla Faksa att besöka byns lilla travbana. Hon är ju inkörd och har sprungit på bana tidigare så vi var inte så bekymrade egentligen. Vi har också sett ett filmklipp när hon tränade på Årjängs travbana och det såg bra ut. Men för min del finns alltid det där lilla orosmomentet när det gäller nya hästar, för man vet ju inte. Dett finns ju egentligen hur många saker som helst som KAN gå snett, men det gäller ju allt som har med hästkörning att göra oavsett. Idag blåste det ganska rejält och det är ju något som brukar kunna göra hästar lite extra "pigga".

B. selade henne hemma i stallet och ledde henne bort till travbanan. Där mötte jag upp, och tillsammans spände vi för vagnen och sedan körde de upp på banan. Jag tog min plats med kameran vid sidan av banan och fotograferade. Det hela avlöpte fullständigt problemfritt. Faksa travade på i lugnt tempo och var väldigt behaglig. Hon såg ut att trivas på banan. Hon rör sig lätt och det hela såg väldigt harmoniskt ut. Nu är det bara att hålla tummarna att det fortsätter att utvecklas i samma riktning.

Today it was time for little girl Faksa to visit the village racetrack for the first time. She is trained to pull wagons and she has run on race tracks before, though not competing. She is too young for that. We have also seen movie clips on her training at a race track down south and all looked good. But there is always that little sting of worry the first time you take out a new horse to the track. Anything can happen and a number of things can go wrong, but on the other hand that is always the case with horses no matter how old they are.

B. put the harness on the horse and lead her to the race track where I met them. Together we put on a traning wagon and off they went as I took upo my place beside the track with the camera. It all went very well. Faksa enjoyed jogging around the track and she looked really happy. She also moves very easy and she seems to "float". It looked very harmonic and maybe even a little promising for the future?

Slotts Faksa

2011-12-25T04:03:00.000-08:00

Får jag presentera gårdens nytillskott, den snart treåriga kallblodstjejen Faksa. Hon kom till oss från Värmland strax innan jul och håller som bäst på att acklimatisera sig här hos oss. Faksa har hittills funnit sig väl tillrätta och gillar sin nya kompis Målle. Visserligen är hon van med betydligt fler hästar som sällskap, men hon verkar trivas och vi gör så klart allt vi kan för att hon ska göra det.

May I introduce the latest inhabitant at our place, the soon three years old mare, Faksa. She arrived just before Christmas and is right now adjusting to life with us. Faksa seems to like it with us so far and she likes her new friend Målle.

Julafton

2011-12-24T04:58:00.000-08:00

Trontoppen´s Cooper önskar alla en God Jul!

En tur med stötting

2011-12-22T07:47:00.001-08:00

"Old school" horse driving

2011-12-20T08:04:00.000-08:00

Målle har nu gått över till vinterträning, och varför då inte göra det som på den gamla goda tiden? Just nu vänjer han sig att gå med skacklarna men framöver kommer vi att koppla fast den gamla stöttingen (timmerkälke) så ska han få dra den i snön. Tänk att det går att få en kallblodstravare att se ut som en arbetshäst också. Dessutom tycker jag att det ser ut som att Målle uppskattar sitt nya jobb!

Målle has now started his winter training and why not then do it like they did back in the old days? Right now he is getting used to the working harness and the limbers. Later on we will attach the limbers to a sled which was used for hauling logs when horses was used in the forest industry. It´s cool to see that the race horse actually looks like a working horse when we put on the gear. And it looks like Målle enjoys the variation in his work.

2011-12-18T13:05:00.000-08:00

De senaste veckorna har varit hektiska, men nu börjar saker och ting lugna ned sig inför jul. Vad har då hänt sedan sist? Ja, det är ändå en hel del, och med tanke på att det nästan är en månad sedan jag satte mig vid tangentbordet och skrev senast så är det kanske inte så konstigt. Vi tar en snabbrepetition. Den lilla, supertrevliga nordisen Evert har flyttat till Finland. Ett fel i halsen gjorde att han inte unde utsättas för den ansträngning som travtävlingar innebär, för då stängdes struplocket och risken att han skulle kväva sig var överhängande. Han fortsätter dock att charmera världen, och framför allt sina nya ägare i Finland med sitt fantastiska humör.

Troll Målle och B.L fick äntligen ta sin efterlängtade första seger, och det i sista loppet för året! Efter ett anfall i vida spår så malde Målle ned motståndet efter ett ruggigt upplopp. Jag har aldrig sett honom bättre, tror jag. Och kusken förtjänar ju så klart en eloge, för Målle är inte på något sätt lättkörd. Nu väntar vinterträning för hans del. Vi har bland annat köpt en gammal hederlig stötting ( en sorts släde som användes för att frakta timmer i skogarna, långt innan maskinernas tid ) så det blir körning "old school".

Jag och min käta Bättre Hälft gjorde äntligen slag i saken och tog en minisemester och besökte Stockholms Hundmässa/Nordisk Vinnarutställning. Det är ett evenemang som vi har velat besöka de senaste 15 åren och nu var det äntligen dags. Vis av erfarenhet med bilresor vintertid så bokade vi in oss på ett plan till Stockholm. Det var klokt för den helgen snöade det oavbrutet i tre dygn, utom just över Stockholm. På plats på Älvsjömässan träffade vi bland andra Yvonne (Kennel Working Flames) som ställde ut sin holländska herdehund-tik Cibel som numera kan titulera sig Nordisk Vinnare. Grattis!!

Nästa vecka kommer det senaste nytillskottet till hushållet, en väldigt söt kallblodstravarmärr, Faksa. Det ska bli kul att stifta bekantskap med henne. Nu väntar några dagars arbete hemmavid, men framför allt en välförtjänt vila efter en hektisk termin på jobbet.

Short summary: These last few weeks have been hectic but things are slowing down befor Christmas. It was over a month since I last sat down to write something so I think we´ll take the quick review. Ok, here it goes:

Målle and B. finally won a race, and that in the final race for this year. After an attack just before the final stretch Målle passed four horses and looked really strong. I don´t think I have ever seen him this good, actually. And B did a really good job in the sulky. Målle is by no means an easy horse to drive. Now he will stop competing for this winter, and we´ll only train. We have bought an old, but fully functional sled that was used to haul logs befor machines entered the forest industry. Målle will pull this through the deep snow, but without timber. I will make sure to take pictures and publish them here.

My beloved Better Half and I took a mini vacation and visited Stockholm Dog Fair/Nordic Winner Dog Breed Show for the first time ever. We have wanted to go there for some 15 years and finally we made it. Wise from previous car tours during the winter, we decided to go by plane. And that was a good thing, because most of the country got heavy snow fall for 3 days in a row.

Bilder åt Anneli

2011-11-25T15:49:00.001-08:00

Hej Anneli! Som du ser så förbereder Målle sig för vinterträningen!

Före- och efterbilder

2011-11-19T09:48:00.001-08:00

Man vet att...

2011-11-19T03:50:00.001-08:00

... man har renoverat mycket när tillockmed bilen spontant har valt sitt eget "tapetmönster". / You know you have been renovationg a lot when even your car have selected its own wall paper pattern.

De ryska instrumenten lever!

2011-11-14T14:30:00.001-08:00

Av någon outgrundlig anledning har jag fått för mig att plocka fram mina gamla kära, runda, ryska instrument igen. För många år sedan spelade jag ju med Norrbalalajka, Sveriges nordligaste balalajkaorkester (ja, det gäller att vara unik, även som balalajkaorkester!) och när vi vid sekelskiftet la ner orkestern så kom vi medlemmar överens om att dela upp instsrumenten mellan oss fram till den dagen då vi kanske, eventuellt, möjligtvis återförenas. För mig innebar det att jag fick vårdnaden om en balalajka och inte mindre än tre domror.

Häromdagen surfade jag på Youtube och hittade några mer eller mindre obskyra musikvideos med mer eller mindre kända ryska (och andra slaviska) folkvisor. De allra flesta brukar känna till Kalinka, något färre kanske har hört Katjusja men väldigt få i Sverige förutom de invigda, känner igen låtar som Poljanka, Månen Lyser och Valenki.

Helt plötsligt kände jag ett inre tvång att plocka fram två av domrorna, en tresträngad och en med fyra strängar. Sedan slog jag igång Norrbalalajkas enda skiva och spelade som förr i tiden. Nja, kanske inte riktigt som förr. Visserligen var jag väl inte en av landets snabbaste domra-spelare på tiden när det begav sig, men jag var i alla fall inte helt oäven. Jag kan lugnt meddela att jag i skrivande stund är långt ifrån fornstora dagar. Snabbheten har försvunnit och att spela tremolo har blivit jättesvårt. Men kul är det! Efter några genomkörare på den fyrsträngade domran och en Moldavisk melodi så började den sitta som den skulle.

De klassiska ryska låtarna som jag spelade på tresträngad domra är däremot fullständigt hopplösa. Jag är definitivt inte lika snabb som den Håkan som spelar på skivan. Nåja, det finns bara en sak att göra: fortsätta att spela. Att jag sedan är den ende i huset (förutom Cooper då) som gillar rysk folkmusik får jag försöka bortse ifrån. Om de andra bara får lyssna tillräckligt länge så kanske de börjar gilla musiken? Det är värt att testa...

Short summary: For some strange reason I decided to play on my old Russian folk instruments, which I haven´t done in a long time. Many years ago I played with a balalaika orchestra and when we quit playing together, all the members divided the instruments between us just in case we should make a comeback in some distant future I became the happy caretaker of three domras and one balalaika.

I ended up playing the only recorded cd with our orchestra just to discover that I am far from my former Russian folk music self. I am not nearly as fast in my fingers as I used to be, but it is still fun to play! Though I am the only one here in our house that likes Russian, and Slavic folk music I am convinced that if I play it for a long tme maybe the others will start to like it? It´s worth a try...

Stämningsbilder

2011-11-12T03:52:00.001-08:00

Ibland har man lite tur med hur ljuset faller. Jag kan bara inte bestämma mig vilken som är mest stämningsfull och bör hamna på väggen i det lilla huset där jag bor. Svartvit eller färg, det är frågan. Hmm...

Sometimes you are lucky with the way the light works. I just cant´t decide which one will end up on the wall here at home. The black and white or the color picture? Hmm...

Höst

2011-11-11T06:09:00.001-08:00

Om inte "om" fanns...

2011-11-09T00:55:00.000-08:00

Man hinner med lite trav mitt i renoveringen också! I måndags startade vi Troll Målle i Boden och med honom har det ju varit så att man vet helt enkelt aldrig vad som ska hända. Vill han springa så springer han, men vill han inte så finns det inte en chans i världen att han frivilligt sätter ner benen i rätt ordning. Målle kan altså vara en utmaning att köra, framför allt i lopp. De två tidigare loppen har gått bra även om han fastnade och blev instängd i startfältet och kom aldrig oss. I loppet därefter fick han ett bättre löpningsförlopp och kom trea.

I måndags var allt som vanligt, han såg bra ut i uppvärmningen och när det blev dags för race så såg allt fortsatt bra ut. Starten gick, och Målle kom iväg bra, utan galopp. En bit in i loppet valde B. som körde, att följa med när favoriten anföll för att ta ledningen. Hennes plan var att lägga sig utvändigt om ledaren för att kunna ara med längst fram i fältet, men precis när hon skulle ta plats utvändigt om ledaren trasslade Målle ihop benen och galopperade. B. är ju rutinerad när det gäller att köra så hon fick honom snabbt att ställa sig i trav, men skadan var redan skedd. Målle hade tappat sin placering och låg nu sist i fältet. Där hade B. emellrtid ingen avsikt att ligga, så hon hanföll nästan direkt.

Hon svepte förbi större delen av startfältet ochc vid utgången av sista kurvan passerade hon fyran i loppet och tog upp jakten på de två återstående hästarna. Målle, som är mer stark än speedig, malde på i god fart och närmade sig tvåan hela vägen och vid mållinjen var det inte mycket som skiljde Målle och tvåan åt. Vinnaren var däremot lite väl långt borta för att vara hotad. Men OM Målle inte hade galopperat så hade det kunnat se helt annorlunda ut. Men så är det ju i trav. Allt kan hända så man kan aldrig vara säker.

Short summary: Last monday it was time for B. and Troll Målle to enter a new race. Målle is quite tricky to drive in races because if he doesn´t want to race it is near impossible to trot with him. The last two races Målle have been up for racing but you never know. Last monday he was in a good racing mood, but when B. was aiming for the position outside of the leader Målle tangled his legs together and galopped shortly. He lost ground and ended up last, but B. had no intention of staying last. When he was trotting she immediately attacked and passed nearly all horses and when the finish stretch was ahead of them she started the chase of horse number one and two. The leader was too far away to be threatened, but when B. and Målle crossed the finishing line she was not far from coming in on second place.

I wonder how the race would have developed IF Målle had not galopped? He just might have won because he was gaining on the leader in the final stage of the race. But in harness racing you just never know.

Nästan färdig med hallrenoveringen

2011-11-06T12:08:00.000-08:00

Så börjar då arbetet med huset närma sig sitt slut för den här gången. Det enda som återstår är att måla, och montera lister till dörröppningar och golv. Cooper är i alla fall nöjd att han nu har fått ta tillbaka en av sina favoritplatser. Och snart kan jag börja lägga in lite fler "före och efterbilder".

The renovations are about to end for this year. The only thing that remains are some painting and woodwork. Cooper is happy to reclaim one of his favorite spots and soon I can start posting the obligatory "before and after-pictures".

Ett år sedan Gullas sista lopp

2011-11-05T08:13:00.000-07:00

Idag är det ett år sedan Bångsta Gulla gjorde sin sista start. Hon avslutade sin travkarriär på en hedrande 4:e-plats. Gullas vann sitt sista lopp ungefär fyra månader tidigare en stekhet dag i juli. Det kändes bra att faktiskt kunna låta henne gå i pension när hon var i toppform även om hon hade kunnat tävla på med goda resultat även senare, men det kändes som att hon inte behövde bevisa något mer. Hon hade en travkarriär som hon definitivt inte behövde skämmas för: på 42 lopp vann hon 7, kom tvåa fyra gånger och på tredje plats fem gånger. Endast i nio starter i vår regi sprang hon inte in några pengar alls. När hon pensionerades var hon helt skadefri och enligt veterinären i fullt tävlingsmässigt skick. Men vad hände sedan?

Bångsta Gulla bor numera utanför Kramfors tillsammans med några andra nordisar och en shetlandsponny som hennes bästa kompis. Gulla är dräktig och väntar föl till våren. Gissa om jag är nyfiken på vad det blir och hur den lilla krabaten ser ut? Gulla är ju också halvsyster till vår första travhäst, Örängs Juvel som någon kanske kommer ihåg? Juvelen betar ju på de evigt gröna ängarna, eller som han själv beskrev det "den stora travbanan i skyn" och han kommer altid att ha en speciell plats i våra hjärtan. Detsamma gäller så klart Bångsta Gulla, men henne har vi i alla fall möjlighet att hälsa på.

Jag har sett bilder från hennes nya hem, och det är skönt att veta att hon har det bra, hon är omtyckt och ömt vårdad. Härifrån hennes gamla hem kan jag bara konstatera att hon är omtyckt, blev ömt vårdad och är alltid saknad.

Short summary: Today it one year ago Bångsta Gulla entered her last harness race. She finished in fourth place, but won her last race just four months earlier on a blistering hot day in july. I felt really good about retire her even though she was in peak condition. Gulla could have raced for quite some time more and get good results but why? She didn´t have to prove anything and she did have a really good racing career. Of 42 racec she won 7, came in second place 4 times and in third place 5 times. Since she came to us she entered races only 9 times and earned no prize money. When she retired she was in full racing condition and had no injuries. But what happened to her after retirement?

Bångsta Gulla now lives at a stable outside Kramfors (some 350 km south from us) together with some other north swedish horses and her best friend who is a Shetland Pony. Gulla is pregnant and is expecting a foal next spring/early summer. I have seen pictures from where she lives and it´s good to know that she is loved and well taken care of in her new home. Here at her old home she was loved, well taken care of and is thoroughly missed.

Några bilder från Göteborgs maritima centrum

2011-11-01T13:26:00.000-07:00

HMS Småland (Jagare/destroyer)

HMS Hugin (Patrullbåt/ patrol boat)

Tornet på ubåten Nordkaparen / The turret of the submarine Nordkaparen

Barken "Viking" / Barque

HMS Smålands kanoner

Färdigrivet

2011-10-31T13:16:00.000-07:00

Färdigrivet... / Finished with tearing down the wallpaper

Kort uppdatering om läget

2011-10-31T01:11:00.000-07:00

I flera veckors tid har världen bestått av i princip en sak: tapeter. Vi har skrapat tapeter, ångat tapeter, satt upp zebramönstrade tapeter, valt tapeter till hallen, andats tapeter och som det känns nu nästan blivit tapeter! Tapetborttagningen kulminerade nu under helgen då vi ville förbereda för hantverkarnas ankomst så mycket vi bara kunde. Den sista insatsen skedde igår kväll, eller snarare tidigt i morse. Cooper har bistått oss och hälpt till att hämta tapetbitar som han har hittat på holvet, och sedan finfördelat dem i ännu mindre stycken. Och när det har blivit för tråkigt har han helt enkelt hoppat upp i vår famn då vi har suttit i trappan.

Nu har hantverkarna tagit över arbetet och i skrivande stund håller de på att ta ned tapeterna där vi själva inte har kommit åt att nå. I morgon är det tänkt att de nya ska upp på väggarna. Sedan ska ett laminatgolv läggas på plats i hallen, och det blir i form av ett snyggt och tåligt "skiffergolv". Javisst ja, glöm inte att det ska målas lite också.

Det ska bli skönt när allt är över och vi får börja ställa tillbaka saker på sina respektive platser. Just nu har vi en mängd lister i kontoret och ett skoställ i köket där den står tillsammans med byrån från hallen. För säkerhets skull så la vi in några lister i köket också. Nackdelen med ett litet hus är att det krävs inte alls mycket så ser det ut som Stalingrad 1943...

Short summary: The last few weeks have been all about one thing: wall papers. We have removed wall paper, steamed wall paper, put up wall paper with zebra pattern, chosen wall paper for the hall. It almost feels like we have become wall paper ourselves! The removal culminated this week end since we wanted to prepare as much as we could before the craftsmen arrive. The final labor effort took place early this morning. Cooper has helped us the best he can, picking up pieces of wall paper from the floor and shredded them to even smaller pieces. And when things have been too boring for him he has simply jumped up in our laps for some company.

As I write this the craftsmen are here and are dealing with the wall paper we couldn´t reach. Tomorrow the new wall paper will go up on the walls. A new floor will also be put in place in the hall. Oh, and don´t forget at tiny bit of paintwork as well.

It´ll be nice when all this is over with and we get to put everything back in place. As for now we have thing spread out all over the house. It sort of reminds me of Stalingrad in 1943...

Renovering pågår...

2011-10-28T13:36:00.000-07:00

Bara för att man är ute och reser i jobbet mest hela tiden ( 11 veckor på raken, och har fortfarande några resor kvar) så innebär det inte att saker och ting står stilla därhemma. Under sensommaren har vi lagt nytt klinker vid öppenspisen, kontoret har fått nya tapeter på den vägg som under många år har varit helt kal, trappan har bytt skepnad och nu ska trapphus och hall målas och tapetseras. Dessutom ska ett nytt golv på plats i hallen. Här är lite bilder från vår version av "Äntligen Hemma"

De nya klinkerplattorna vid öppna spisen...

Bakom mig och Cooper ser man en kal spånskiva...

Den nya fondväggen tar form, eller i alla fall färg.

Trappan före...

Under...

... och efter.

Ner med tapeterna!

Fortsättning följer.

Ny häst på gården.

2011-09-30T06:16:00.000-07:00

Så får vi då hälsa gårdens nytillskott välkommen till den lilla byn! En liten treårig, norskfödd herre som vi för tillfället kallar Evert, eller Lill-Evert. Han anlände tidigare i veckan då jag själv var och jobbade i Göteborg. Han flyttade in strax efter att varmblodsmärren Mellan flyttade hem till sin ägare igen. Henne hade vi ju bara lånat, dels som sällskap åt Målle under sommarbetet och också för att hennes ägare ville se om ett miljöombyte kunde göra henne gott. Evert är en trevlig och "pratsam" herre som alltid har något att säga så fort man är i närheten

It´s time go greet out newcomer here welcome. It is a small, 3 year old, norwegian born colt and we call him Evert or Little Evert since he is the smallest horse we have right now. He arrived earlier this week when I was in Gothenburg for work. He is a friendly and talkative guy who seems to enjoy being around us and always "talks" whenever someone is in his vincinity.

Mer vatten.

2011-09-25T13:49:00.000-07:00

Att den senaste tiden har inneburit nå´n sorts rekord är väl ingen nyhet vid det här laget. Sällan har markerna varit så vattensjuka och om man får tro Ortens egen tidning så har större delen av nästan halva Pitebygden i princip snudd på spolats bort. Några översvämnaingar här och var, men isst är det blött. Så långt kan jag hålla med om. På väg hem från Roknäs stannade jag till vid vad som tidigare har varit en ganska stilla flytande liten å. Den har nu svällt över bräddarna och är betydligt bredare än normalt. Nog för att björkar gillar fuktig jord, men det här är väl ändå att ta i?

Short summary: According to our local newspaper almost the entire countryside has been flushed away by extreme rainfall. Maybe a slight exaggeration but I agree, it is very wet. On my way home from a nearby village I stopped to take some pictures of what usually is a small creek. Now it has flooded and is wider than I have ever seen it before. Birches like wet soil, but this must surely be too much, right?

Vatten...

2011-09-24T12:48:00.000-07:00

På besök hos Holländska Herdehundar i Sundsvall.

2011-09-05T13:03:00.000-07:00

Efter dagens jobb i Sundsvall hade jag nöjet att få bli bjuden på middag hos Yvonne/ Working Flames kennel. Förra året var jag också i Sundsvall och jobbade och även då blev jag inbjuden, och det är ju aldrig fel att träffas och prata lite hund. Eller ganska mycket hund för den delen. För oss är ju det här med Holländsk herdehund ganska nytt och eftersom att det inte finns så många av dem så är det kul att träffa andra holländarägare och hundar.

På menyn idag stod hemlagad gulaschsoppa, och den var riktigt god! Det kan vara svårt att tro, men iblnd är det skönt att få slippa restaurangmaten när man är ute och reser, så kvällens besök uppskattade jag på många sätt.

De holländska herdehundarna på gården, Blaze och Cibel var lika förtjusande trevliga som senast jag träffade dem och Cibels brorsa, Nitro med matte, tittade också förbi. Nitro och Cibel lekte lyckligt med en boll medans Blaze tog igen sig under ett äppelträd och lät ungdomarna härja på fritt. Blaze är mamma till både Cibel och Nitro. Sedan får vi ju inte glömma gårdens ålderdam, Katja, en Irish Softcoated Wheaten Terrier med den aktningsvärda åldern av 12 år! Katja är inte den som släpper vem som helst inpå livet. Det är en ynnest man måste förtjäna. Jag har inte riktigt nått dit, men hon la i alla fall stillsamt huvudet i mitt knä medans vi åt, så enligt Katja hade det varit fullt godkänt att ge henne något gott.

Kameran fick gå varm, och fler bilder på Blaze, Cibel, Nitro och Katja kommer lite senare när jag har hunnit tanka över dem från kameran.

Short summary:

After todays work I had the pleasure of beeing invited to Yvonne, breeder of Long Haired Dutch Shepherds in the custy where I work this week. It´s always nice to meet and talk about dogs and everything concerning them. Also it´s fun to meet other Dutch Shepherd owners and their dogs sonce they are quite rare at least here in Sweden. I was invited last year when I worked in Sundsvall and it was nice to see everybody again.

Yvonnes dogs Blaze and Cibel where just as lively and friendly as I remember them, and another friend of Yvonne´s stopped by with her male Nitro. Cibel and Nitro are offspring to Blaze and they played happily in the back yard as Blaze relaxed under an apple tree. I must not forget the Grand Old Lady of the House, Katja who is a 12 year old Irish Softcoated Wheaten Terrier.

More pictures of Blace, Cibel, Nitro and Katja are on their way. When I come home I´ll download the pictures from the camera.

Det blommar i gödselstacken

2011-09-04T01:37:00.000-07:00

I slutet av sommaren kom stormen som till sist fällde växthuset. Det enda som återstod var en förvriden hög av metallrör, plast, plantjord och växter i en salig röra. Plasten var så söndersliten av vinden så det fanns ingen möjlighet att reparera växthuset. Dess tid var helt enkelt över. This is an ex-greenhouse. Det återstod ju inte annat än att städa upp röran och och kasta skrotet på därför avsedd plats. Själva växthuset transporterades till den plats där växthusen går för att dö, det vill säga soptippen. De växter som gick att rädda, räddades. Lyckligtvis skedde ju olyckan i slutet på säsongen så mycket var färdigt att skördas, och andra plantor ansåg att de hade gjort sitt.

Själva plantorna kastade jag på gödselhögen med den effekten att nu har det börja växa på gödselstacken! Persiljan och oreganon verkar ha kommit in i andra andningen och växer som aldrig förr!! Dessutom har det medfört en oväntad bieffekt: det doftar av kryddor på gödselstacken! Inget ont som inte har något gott med sig!

Short summary: Towards the end of the this summer came the storm that tool our greenhouse. It turned into a pile of twisted metal, plastic, soil and plants. There was nothing we could do to save and rebuild the greenhouse. It´s time was, quite simply, up. All I could do was to clean up the mess. The remains of the greenhouse itself went to the place where old greenhouses goo to die, the recycling plant. In terms of the inhabitants of the greenhouse we saved that which could be saved. It was late in the season so it was time to harvest, and also some of the plants had done their thing for this year.

I disposed the plants on the manure pile, which lead to an unexpected turn of events. Some of the herbs and spices got a new will to live. Now parsley and oregano are in full bloom in the horse manure. And also, it actually smells of fresh spices on the manure pile. Not bad at all.

Ett bildsvep från tisdagens spårträning

2011-08-30T15:41:00.001-07:00

Cooper är redo för uppdrag / Cooper is ready for action.

Spårsele, spårlina och spårhund / Tracking harness, tracking line and tracking dog.

Lyckligtvis är Cooper mer fokuserad än kameran / Luckily Cooper is more focused than the camera

"Vilsegången" bärplockare hittad! / "Lost" berry picker found!

Nöjd Holländare / Happy Dutchman

Lite vatten efter att ha spårat är aldrig fel / A drink of water is never wrong after tracking.

Nöjda / Pleased

På väg mot nya spårmarker / Heading for new tracks.

Coopers mentalbeskrivning

2011-08-28T23:15:00.001-07:00

Så lyckades vi då äntligen komma med på ett MH (mentalbeskrivning hund) här i Piteå. Det krävs att han skulle genomgå ett MH för att få börja tävla inom någon av bruksgrenarna, och det har ju varit min tanke hela tiden att få göra. Vad är då ett MH kanske ni som inte håller på med hundsport av någon form? Det är helt enkelt ett test där man utsätter hunden för en rad olika moment med lek för att se hur social och samarbetsvillig den är, några moment där man utsätter hunden för sån´t som kan vara skrämmande eller hotande för den för att bedöma hur hunden reagerar mot hot, oväntade ljud som skrammel och skott.

I de moment där han skulle leka och ha dragkamp om en trasa tillsammans med mig eller testledaren visade Cooper att han är social och gillar att ha kul. Han lekte och kampade om trasan med liv och lust. En av figuranterna som lekte med honom sa "det var en riktigt rolig hund att kampa med".

Ett annat moment handlade om att jaga ett "byte" som rörde sig i sicksack på marken i riktning bort från hunden. P given signal skulle jag släppa Cooper och så skulle domaren bedöma vad som hände. Det här är ett lurigt moment och inte alla hundar jagar bytet och när det har stannat så är det inte alls säkert att hunden försöker ta det. Men Cooper satte iväg i full fart och upptäckte i farten en av trissorna som linan som drog bytet löpte i. Cooper blev så förtjust att han gjorde ett elegant rävhopp och landade på trissan med framtassarna innan han sprang vidare fram till bytet. Vid det andra försöket jagade han bytet och tog det med munnen.

De skrämmande momenten hanterade Cooper riktigt bra också. Bland annat ska jag och Cooper stå passiva i skogen då det dyker upp två "spöken", figuranter som är helt täckta i ett vitt lakan och med en vit heltäckande huva med stora stirrande ögon. Anledningen till den något märkliga klädseln är att hunden inte ska kunna se att det är människor eftersom att figurerna inte har huvud, armar och ben. Dessutom kommer de från en riktining så att hunden inte ska kunna få vittring på dem så lätt. Som de uppfattar det så är det två vita hotande figurer som stirrar skräckinjagande på dem och skrider fram över marken. Här är det ganska vanligt att hundar pendlar mellan att bli rädda eller arga, eller en kombination av de båda. De brukar resa ragg och skälla varnande för att visa spökena att "hit men inte längre" vilket spökena inte respekterar.

De rör sig fram mot ekipaget växelvis. En del hundar gömmer sig bakom husse eller matte, en del står framför och skäller och gör utfall, och andra flyr en bit bort och kan ställa sig bland publiken som följer med under testet. Cooper då? Han konstaterade att det dök upp två vita figurer som stirrade på honom, men han verkade inte tycka att de var särskilt hotfulla. Han stod framför mig under hela momentet och höll ögonen på figurerna som kom närmare. Det var först när de var lite för nära för hans bekvämlighetszon som han sänkte huvudet och stirrade tillbaka, men utan att skälla, morra eller resa ragg. Enligt mentaldomaren visade han inte ett enda tecken på rädsla eller aggression, bara ett nyfiket intresse. När jag sedan fick lov att koppla loss honom gick han självmant fram till ett av spökena, tog kontakt och hälsade artigt. När Cooper och jag hade konstaterat att det var människor under de vita kläderna så var han fortsatt lika trevlig mot dem.

I ett annat moment skulle vi gå genom skogen och passera en låda som ser ut som en stor tvättbräda. När vi passerade så drog man en hög med metallföremål över tvättbrädan så att det skramlade rejält. Cooper hoppade åt sidan och tittade sedan på mig och liksom frågade vad jag ville att han skulle göra. Jag fick order om att gå fram till skrammellådan, och när jag gick ned på huk var han direkt framme och kontrollerade lådan. Efter det ska man passera lådan två gånger till, utan att något händer, för att domaren ska se om hunden har någon kvarstående rädsla eller intresse för skrammellådan. Cooper visade inga tecken på vare sig rädsla eller intresse för lådan när han hade kollat upp den första gången.

Det skulle också kollas hur hunden reagerar när det händer precis ingenting. Jag skulle stå med Cooper i långt koppel i tre minuter utan att titta på honom, och absolut inget skulle hända. Det är för att se hur hunden reagerar i passivitet, men efter ett par intensiva lekmoment. Här är det inte ovanligt att vissa hundar blir oroliga och försöker sysselsätta sig själva när det blir tråkigt, eller så försöker de pipa och gnälla och få husses eller mattes uppmärksamhet. Cooper stod lugnt en bit i från mig och tittade sig omkring och väntade. Han var helt tyst och tillfreds med livet universum och allting.

Mentaldomaren beskrev Cooper som en oerhört behaglig hund som gillar att ha kul! Han älskar att leka, tycker om människor och har inga som helst problem med att slappna av och ta det lugnt. Det kan ju bli roligt efter det lugna, och då är det full fart igen! Han visade inga som helst hot- eller aggressionsbeteenden under hela testet. Nog kan han bli arg, men inga av momenten som ingår i testet var tillräckliga för att han skulle bli rädd på allvar, eller arg. Däremot är han väldigt alert. Det var alltså inte så att han "kopplade bort" det obehagliga. Han tog det bara coolt. Han är också helt oberörd av skott. Det var första gången som domare och figuranter träffade en långhårig holländare på riktigt, och de de gillade vad de såg. Det kom fram väldigt många efter testet och berömde Cooper, frågade hur gammal han är och tyckte att han var en mycket stabil och trevlig hund. Och sån´t är ju roligt att höra. Jag vill ju kunna presentera rasen Hollandse Herdershond, långhår på ett bra vis eftersom att de trots allt är ganska sällsynta åtminstone på dessa breddgrader. Nu är det bara att börja träna bruks på allvar så att vi kan börja tävla också.

Short summary:

This is a blog post which is quite difficult to write since there are expressions and words that I don´t quite know how to translate. But all in all it´s about last Sunday when Cooper and I participated in a sort of "mentality test" for dogs. The test is designed to see the mentality of a dog by letting them be in situations that are unusual to them. The tests are designed to show how social a dog is, whether it wants to play with the handler and unknown people. Some situations are designed to see how a dog reacts to possibly threatening and scary situations, and also to see how they deal with sudden noices.

Since Cooper is the first dutch shepherd we have had I didn´t quite know what to expect from him. But he went through the test with flying colors. He has no problms with playing tug of war with me or with strangers. He is happy, social and thinks good of all people. Even the situations that scare some dogs, or make them angry seemed to upset him. At one occation two ghostlike figurse moved towards us in the woods. It was people clad in white sheets that had threatening staring eyes. A dog sees these figures as something completely strange and scary since the figures have no arms, legs or distinguishable head. The do not resemble a human very much at all. And they come from a direction to make it difficult for dogs to pick up their scent. Here most dogs react with fear or aggression. They bark and growl to tell the ghosts to back of, some dogs try to hide behind their handler and some even run away from the immediate threat. Cooper did neither of these things.

He just stood in front of me looking at the ghosts as they came closer. He was confident nothing was going to happen that was harmful, and since I din´t react, why should he. Only when they came a little too close for his comfort, he lowered his head slightly and looked them straight in their eyes to let them know that he wasn´t scared at all. When the ghosts turned their back towards us I was supposed to release Cooper from his leash. He simply walked up to one of the ghosts, checked it up and greeted it in a friendly way. And when I walked to the ghost to "unmask" it he had already figured out that it was strangely dressed people.- And he likes people, so no worries.

All in all the judge described Cooper as a genuinely positive dog who expects everything to be fun. He has a stable temperament and a really good mentality. At no point during the test did Cooper show any signs of anger or fear. He dealt with everything in a positive way. He was very alert and kept track of everything that was going on so it was not like he "shut down" when things got scary. The judge and the test helpers all found Cooper a genuinely nice dog with a good disposition. It was also the first time they had ever met a long haired dutch shepherd. So Cooper did really well and showed that he is a working breed.

It´s nice to get to hear other dog people saying nice things about Cooper. He´s not just a pretty show dog, he is a genuinely stable and friendly working dog. So now it´s time to start training for tracking and obediance competitions.

Tetramassakern

2011-08-28T11:36:00.000-07:00

De nya cikliderna gör skäl för sitt smeknamn, Green Terror. Av 6 neontetror har en överlevt. Och jag tvivlar på att den klarar sig genom kommande natt...

The new Green Terror Cichlids live up to their reputation. Of 6 neon tetras one have survived. And I doubt it will make it through the night...

En ny ciklidart tågar in.

2011-08-26T12:47:00.000-07:00

Så var det äntligen dags för lite nya ciklider i akvariet. För ett drygt år sedan köpte jag några fjärilciklider, en relativt lättskött och väldigt vacker dvärgciklidart. Tyvärr så lever de inte så länge, och under sommaren så dog den sista av fjärilarna. Under en tur till Luleå idag så kikade vi in på Djurmagazinet för att se om de hade fått in något nytt. Det hade de. Allt från nya fjärliciklider, till pirayor, leopardciklider och en ny art för mig: Guldsömsciklider.

Jag tycker att det är hög tid att testa något nytt och få lite liv och rörelse i akvariet så köpte tre fiskar som jag tror är en hane och två honor. När jag kom hem satte jag mig framför datorn för att läsa lite mer om nykomlingarna. Det verkar som att jag har hittat mig ett gäng marodörer. Ciklider i allmänhet är ju ganska aggressiva och revirhävdande fiskar men jag har under de senaste åren hållit mig med relativt stillsamma och fredliga varienter, men nu har tuffingarna kommit tillbaka.

Det visade sig att Guldsömscikliderna går under det olycksbådande namnet Green Terror Cichlid i USA. De ska kunna bli uppåt 20-25 cm långa när de är vuxna, och de ska tydligen också vara revirhävdande. Jag räknar också med att de kommer att äta en och annan neontetra. Om jag har förstått de hela rätt så kan de tänka sig att äta det mesta som är mindre än dem själva, och som de får in i munnen. Ja, vi får väl se hur de går. Om jag har förstått det hela rätt så har jag alltså köpt tre väldigt unga fiskar. Då borde jag ha lite tid på mig att studera dem och återkomma med nya rapporter om vad som händer. Än så länge är det i alla fall lugnt i akvariet...

Short summary:

Finally it´s time for some new cichlids in my aquarium. A little over a year ago I bought some ram cichlids, a relatively calm and very colorful dwarf cichlid. During this summer the last one died and I haven´t had any new cichilds until today.

We went to a pet store in Luleå to get som treats for Cooper and to check if there were any new fish there, and oh yes there was. Among them I noticed a species which is new for me. I didn´t know anything about it except that it originates from South America. That is perfect since the other fish in my tank also are South American. I bought one male and two females. When I came home I made a quick research on the Internet and found out that in the U.S they are known as Green Terror Cichlids. ( Does Homeland Security know about them?) and they grow to be pretty large. Like most cichilds they are aggressive and will eat fish smaller than themselves.

I have had many species of cichilds before but during later years I have mostly kept peaceful ones. But now it seems like the thugs have returned to my tank. For now it´s calm butlet´s see how things develops. Still Lestat the Vampire pleco is the largest fish and I think he kan fend for himself, but one or two smaller fish will probably disappear without a trace...

Ambulans först på plats

2011-08-13T07:34:00.000-07:00

Det är gudskelov inte varje dag som en ambulans rullar in på vår gård, och när det väl gör det så är det i form av en Volvo Duett från 1967! Den är dessutom fullt utrustad med bår, syrgas och diverse sjukvårdsutrustning från tiden då det begav sig. Tillockmed Cooper tyckte att den var tuff.

It´s not every day an ambulance comes to us. But when it does happen it is a vintage 1967 Volvo Duett fully equipped with stretcher, oxygen and medical equipment from the same era as the car. Even Cooper found it cool.

Hur firar en holländsk herdehund en bra dag i utställningsringen?

2011-07-18T11:57:00.000-07:00

Svaret på den frågan är inte alldeles självklar. Jag, för min del, känner på tok för få holländska herdehundar så jag kan bara svara för vår egen. Cooper, trött efter dagens händelser och intryck, bäddade ned sig på en av sina favoritplatser nämligen under/bakom jackorna i hallen. Lite senare firade han med en korv.

How does a Dutch Shepherd Dog celebrate a successful day in the show ring? The answer is not all too obvious since I don´t know all that many Dutch Shepherds. I can only answer for our own. As for Cooper who was tired after a dayin company of many dogs and people chose to rest in one of his favorite places at home: under/behind the jackets. When he woke up hungry he celebrated with a hot dog (!).

Helgens utställning

2011-07-18T10:45:00.000-07:00

Så var säsongens sista (?) utsällning avklarad. Södra Norrbottens Kennelklubbs Internationella utställning är ju uppdelad på två dagar och i söndags var det bland annat dags för brukshundarna, och dit hör ju vår käre Holländska Herdehund. Solen valde att skina intensivt även denna dag, vilket den nu har gjort i snart två veckors tid. Inte en droppe regn, men nu var det ju inte vädret jag skulle skriva om...

Cooper var på sitt allra soligaste humör och något som var kul att se var att också träningsrundorna i skogen har gett resultat. Han rörde sig på ett helt annat sätt och tog ut stegen längre i travet. Domarkitiken är lite kortfattad, men domaren gillade Cooper. " En riktigt trevlig hane. Vackert huvud och uttryck. Bra ögon och öron, bra överlinje. Lång och välformad bröstkorg. Bra ben och tassar. Kunde ha lite mer brindle-tecken. Mycket trevligt temperament. Rör sig väl i ringen." Sedan gjorde det ju inte saken sämre att domaren faktiskt hade dömt en specialutställning för Holländska herdehundar i Norge, tidigare i år. Så hur gick det då? Jo, Cooper fick kvalitetsbedömningen Excellent, vilket utgår från en skriven rasstandard som hunden sedan jämförs mot. "Hund som motsvarar rasens standard, och som presenteras i utmärkt kondition, visar ett harmoniskt välbalanserat temperament, håller utmärkt klass och har en utmärkt helhet. Dess kvaliteter i förhållande till rasidealet tillåter att domaren kan bortse från smärre detaljfel. Hunden måste ha en tydlig könsprägel". Vidare fick Cooper sitt fjärde cert och därigenom också sitt första internationella cert. Han blev också Bäst i Rasen.

Nu kanske någon tänker jamen hur j*vla svårt kan det vara att bli bäst i rasen om man är den enda i rasen?? Nja, det är faktiskt så att bara för att man har den enda hunden i en ras så får man inte den klassificeringen om hundens kvalitetsbedömning inte är tillräcklig. Det här med utställning är en märklig företeelse och man kan tycka vad man vill om det. För mig är ju Copper precis densamme oavsett vad som står på domarkritiken. Nu gäller det bara för oss att träna vidare med bruks och lydnad. Cooper har ju utställningsmeriterna som behövs för att bli champion, det som saknas är tävlingsmeriter från brukssidan.

På hästfronten fortsätter träningen av Mellan och Målle i vanlig ordning. Jag var lagomt mör efter en hel dag på utställningsområdet i stekande sol, men på kvällen stod intervallträning på schemat. Kvällen innan hade jag kört henne runt berget, en träningsslinga längs en drygt 10 km lång skogsväg som går runt ett berg i närheten. Mycket häst- och hundträning blir det på semestern, och det är ganska precis så jag trivs med livet.

Short summary: Yesterday it was time for this seasons last breed dog show. Cooper did well and the judge really seemed to like him. And Cooper presented himself in an extremely happy mood, and all those bicycle rides along the terrain track really paid off. Cooper have improved his movements and he is also more muscular and in good shape. The judge gave the following review: "A really nice male. Beautiful head and expression. Good eyes and ears, good top line. Long, well shaped chest. Good legs and paws. Just right fur (coat?). Could have more brindle in the coat. Very nice disposition. Moves well."

Cooper got his 4th certificate and on the same time his first international merit if we ever should try for international champion. He got the quality grading Excellent (compared to the dutch shepherds breed standard) and became Best of breed as well.

It seems like my vacation is a lot about dogs and horses, and that´s how my life is right now. And I like it.

Besök på arkeologstigen

2011-07-11T23:28:00.000-07:00

Igår fick det bli en liten utflykt till gamla "jaktmarker", dvs arkeologstigen i Jävre. För många år sedan bodde vi en period i Jävre, och på den tiden var arkeologstigen en av mina favoritställen att motionera hund på. Det var också där jag anlitade duktiga fotografen Sofia Wellborg att fotografera Zlänta, vår schäfertik eftersom att arkeologstigen är ett ställe som jag förknippar väldigt mycket med just Zlänta.

Arkeologstigen är ett område med en hög koncentration av gravar och andra lämningar från främst brons- och järnåldern. Lämningarna består av ett flertal gravrösen, men även en stensättning (en annan form av grav), en labyrint och sist men inte minst den mystiska Liggande Hönan. Det är en lämning i form av ett större stenblock som är uppställt på tre mindre, och det ska då enligt arkeologerna påminna om en höna som ruvar på sina ägg. Jag ska inte kasta mig in i debatt om huruvida den ser ut som en höna, men därav kommer i alla fall namnet.

Short summary: Yesterday it was time for an excursion to old "hunting grounds", that is the archeology trail close to the village Jävre where we lived some years ago. During that time the trail was one of my favourite places to exercise with our dogs. I also hired a good photographer to take pictures of our German shepherd girl Zlänta there, because I closely connect the trail with her.

The archeology trail is an area with a high concentration of grave monuments and other remains from bronze- and iron age. Here you can find several grave mounds made of stone. These were probably made during the bronze age. There also is another sort of grave which originally had stones set in a certain way. These are more common during the early iron age. At the site you can also see the mysterious stone formation called "laying (brooding?) hen" because it is said to resemble a hen on her eggs. The hen consists of a lager stone resting on three smaller, thus the name.

Cooper at the Beach

2011-07-10T11:23:00.000-07:00

Semestern har börjat

2011-07-08T15:24:00.000-07:00

För den som vill, och är intresserad (och inte redan har läst tidningen!) så skrev jag ett litet bidrag till Rasklubben Hollandse Herderson:s medlemstidning Holländaren. Artikeln (kåseriet, insändaren) finns att läsa i nummer 2 2011. Det är bara att följa denna länk:

http://www.rhh.se/filearea_43.html

I övrigt har jag påbörjat en minst sagt efterlängtad semester, och den kunde knappast ha börjat bättre vädermässigt. Har jag då något planerat? Inte mycket. Innertaket i stallet är nästan färdigmålat och jag har inte dragit ett penseldrag där. Dörrkarmen till ytterdörren ska målas, men det kommer att gå fort. Cooper tränas och busas med i vanlig ordning, och i och med att jag är hemma i 5 veckor så blir det att köra Mellan några gånger. Kanske blir det också ett besök på Piteå Dansar och Ler för att se och lyssna på Thin Lizzy?

I övrigt så finns det alltid kaffe, saft och isté för den som skulle råka ha vägarna förbi.

Short summary:

I have written an article for the Dutch Shepherd Club magazine. Unfortunately it is only in Swedish. If you use an online translator you´ll probably get most of it. Basically it is about when we went to Norway to pick up Cooper. It was extremely cold, the car didn´t run properly and I was nervous!

Right now I have almost finished my first week of vacation. I hafe four more weeks to go before I´m back in business again. Not much is planned for the vacation. It´s only some house chores like painting that needs to be done. Other than that it´s all about training and playing with Cooper, help with training the horses and maybe watch a Thin Lizzy concert.

And if anoy one should hppen to pass ny our house there is always coffee, lemonade or ice tea ready to be served.

Sjöhästen Målle.

2011-06-30T02:15:00.000-07:00

Många ov oss djurägare har en tendens att berätta för vår omgivning hur speciella just våra djur är. Jag är definitivt ingen undantag när det gäller Cooper eller våra hästar och det är jag mycket väl medveten om. Men har man hittat hit till mitt lilla forum så vet man förmodligen om det, och till 95% chans så finns det säkert ett eller flera djur i läsarnas hem också, och då känner man nog igen sig. Men när det gäller vår häst Målle så är det faktiskt så att han är inte som andra hästar. Jag har också alltid sagt att hästar är bättre rustade för att tänka än oss människor, för de har större huvuden. Men vår Målle verkar ibland ha lite otur med hur han tänker...

Målle är alltså hästen som inte kollade om det var någon nivåskillnad mellan stallgången och en box som han skulle kliva in i. Han gick på som en stridsvagn i en porslinsfabrik och ramlade naturligtvis hals över huvud in i boxen med buller och bång. Det är också sammahäst som vid ett års ålder hade oturen att ramla rakt ned i en foderring avsedd för att hålla hösilagebollar, med resultatet att han låg där, på rygg med benen i vädret, ett ett okänt antal timmar en kall nyårsnatt. Det hade naturligtvis kunnat sluta hur illa som helst, men nu i efterhand kan man ju småfnissa åt det. Igår kväll var det dags igen...

Målle och hans tränare skulle ner till fjärden för att bada lite och jag följde med i egenskap av stallets hovfotograf. Efter några om och men så begav sig häst och ryttare ut i vattnet. Det är ganska långgrunt där så tog det en stund för ekipaget att komma sig ut till djupare delar där Målle kunde simma. Men när de väl kom dit så hände följande: hästen försvinner under vattenytan helt och hållet, och det enda man ser från vattenbrynet är en förmodligen förvånad ryttare som sakta börjar sjunka. Nu är det ju så att de allra flesta djur föds med förmågan att kunna simma om de tappar fotfäste i vatten. Ja, inte människan då. Vi måste ju så klart lära oss att simma, och även om vi kan simma så rekommenderas det att vi har flytväst för man vet ju aldrig.

Demontränaren i huset sa sedan att hon just i det här läget då Målle försvann under vattenytan hann tänka något i stil med "Jaha... är det inte dags att börja simma snart? " och i nästa ögonblick bröts vattenytan av ett vilt plaskande då hästhuvudet kom ovanför vattenytan tillsammans med ett par vilt sparkande framben! Det tog en stund innan Målle hade kommit på tekniken, men när han väl kunde simma så var han så klart bara tvungen att doppa ned hela ansiktet under vattnet för att liksom kolla vad som hände där under.

Nej, som sagt, Målle är inte som andra hästar men vi tycker så klart om honom ändå.

Short summary: Målle the Seahorse.

We who have animals of different kinds seems to have a need to tell everybody in our surrounding how special our animals are, regardless if it is a dog, cat, bird or horse. I am no exception when it comes to Cooper, for instance. I think most of you who follow this blog do have animals so you probably recognize this.

Our horse Målle though, is truly special. I have never met a horse quite like him. I have always said that horses are better equipped to think compared to humans, because horses have bigger heads but Målle seems to be a little unlucky with his thinking. He is the horse that once forgot to check if there was a difference in level between the floor outside his stable box and inside, so when he walked in he fell head over heal (hoof?). He is also the horse that one new years eve (before we got him) fell into the food barrel and landed on his back. There he was stuck with his legs and belly up for an unknown amount of time. It is easy to laugh at the story now, but it could have ended a lot worse. Yesterday it was time again...

Målle and B were about to take a swim in the bay not too far from where we live. I was there with the camera of course. Most animals are born with the ability to swim. Well, maybe except us humans. We have to learn how to swim, and even when we can swim it is often recommended that we use a life jacket just in case. Horses are no exception, so B rode him out in the water. The bay is quite shallow for a long distance so it took them a while to get further out where it gets deeper. Suddenly the horse went completely under the surface and disappeared. B later told me that her first thought was something like "Well... isn´t it time to start swimming soon?".

The next moment the surface was broken by a thrashing head and kicking front legs when Målle desperately tried to figure out how to do in this new, unfamiliar environment. A little while later he had got his thoughts straight and started to swim. But of course he couldn´t resist putting his head under water as if he was checking what was going on down there.

Målle isn´t like other horses, but of course we love him.

Natthimmel över Vitsand

2011-06-24T01:18:00.000-07:00

Några exempel på natthimmel över Vitsand. Bilderna togs igår kväll då solen lyste upp molnen på ett effektfullt sätt. / A few examples of night skies over Vitsand. The photos was taken close to midnight when the sun was illuminating the clouds in a beautiful way.

Hästar och Holländare.

2011-06-19T06:52:00.000-07:00

Det blommar i Vitsand

2011-06-10T23:32:00.000-07:00

Till sist, efter en lång och kall vår kom värmen. Och äntligen började det gamla äppelträdet blomma, och i år fick vi gott om blommor. Folk stannar faktiskt efter vägen med sina bilar och fotograferar det, så det är inte bara jag som smyger runt i området med kameran i högsta hugg.

Finally after a long cold spring, the heat came. And finally the old apple tree started to bloom. People actually stop their cars and take pictures of the tree, so it´s not only me lurking around in the neighborhood with a camera ready.

En andraplats som känns som en vinst!

2011-06-04T04:57:00.000-07:00

Igår lastade vi Målle i hästfinkan och begav oss iväg mot Boden och Peabtravet. Det var dags för Målle att starta igen, Han gick ju ut i bygdetravet tidigare och då hade han inte den minsta lust att springa. Målle försökte med de flesta gångarter utom just trav så Demontränaren valde att avbryta loppet för Målles del. Vi kollade så att inget verkade störa honom ifall han hade ont eller så, men det fanns inget som skulle tyda på det. Därför åkte Målle och Demontränaren till Skellefteå för att delta i ett provlopp några dagar senare. Det loppet gick alldeles utmärkt och Målle travade fortare än han någonsin har gjort tidigare.

Min teori är att Målle helt enkelt är en humörhäst. Vill han springa och tycker att det är kul så travar han hur bra som helst. Skulle han schabbla med travet och råka falla i galopp så är han enkel att få i trav igen. Men vill han däremot inte springa så blir han helt enkelt sur och protesterar genom att inte ta ett enda travsteg. Han kan galoppera, gå i passgång eller tölta och det finns inget i hela världen, eller det kända universum, som skulle kunna övertyga honom om att gå i trav.

Förra veckan fick han gå intervallträning tillsammans med Mellan eftersom att vi hoppades att det skulle få honom att tycka att det var kul, och det verkade lyckas. Målle travade på bra och jag som såg honom från Mellans vagn fick för första gången se hans "fighting face". Jo, han har faktiskt ett sån´t, vilket var helt nytt för oss.

Med dessa förutsättningar anmäldes han till lopp i Boden och igår var det alltså dags. I vanliga fall hade jag nog inte varit så överdrivet nervös inför starten. Målle är ju en humörshäst och förhoppningarna från mig är mest att han ska ha en bra dag och trava så att han kunde fullfölja loppet på ett bra sätt. Men det som gjorde det hela extra spännande var att Demontränaren skulle göra sin debut som kusk i ett tävlingslopp! Hon har kämpat på under vintern och våren för att ta sin kusklicens. Det går till så att man ska köra 15 provlopp i Boden varav 10 av dessa ska vara godkända av kursledaren. Dessutom ska man skriva ett teoriprov och få godkänt på det innan man får kasta sig ut i hetluften på travbanorna. Stort tack till er som har hjälpt till och lånat ut hästar till dessa provlopp, förresten.

Loppet gick igång och Demontränaren tog det lugnt från start och hittade en bra position mitt i fältet. I andra sväng trasslade Målle ihop benen lite och galopperade kort, men kom snabbt tillbaka. Startfältet var utspritt med Demontränaren och Målle höll sig bland de 6 främsta hästarna. In mot sista sväng hade hon hittat en bra rygg att följa och i svängen gick hon ut i tredje spår för att sätta in ett anfall. Här kan jag meddela att jag var så nervös att adrenalinet sprutade ur öronen på mig, och jag kunde inte få fram ett ljud.

Mot den ledande hästen fanns inget att göra, försprånget var för stort, men Målle sköt fart och tog sig förbi de hästar som var framför sig och höll dessutom undan för en annan häst som anföll bakifrån. Målle och Demontränaren passerade mållinjen i god fart som klar tvåa i loppet. Det var med största ansträngning jag lyckades hålla kameran riktad mot ekipaget, och dessutom lyckas med konststycket att hålla den nog stadig för att kuna ta bilder. Det blev som sagt en andraplats men det här var ett av de loppen som verkligen känns som en seger! Målle var jätteduktig, och Demontränaren gjorde en riktigt bra styrning. Målle är inte lätt att köra alla gånger, och att gå ut och köra själv i et travlopp är också ganska tufft särskilt när man är den enda amatören som möter idel proffstränare och kuskar som kör hundratals lopp per år. Att dessutom hålla huvudet så pass kallt och köra sig till en andraplats är imponerande. Som sagt, det känns som en vinst!

Short summary:

Yesterday one of our horses, Målle, participated in an official harness race at the racetrack in Boden. He is quite a difficult horse because it all depends on what mood he is in if he is going to race or not. If he is happy he can trot without problems, and if he should gallop it is easy to bring him into tort again. But if he´s not in the mood for racing he simply doesn´t trot at all. There is nothing in the world or the known universe that can convince him to trot.

And to make yesterdays race even more exciting Målles trainer made her debut as a driver too. In order to be allowed to drive horses in harness races here you need to participate in 15 test races and pass 10 of them. There are racing track officials who keep an eye on you everytime to pass or fail you. On top of that you also have to pass a written exam and the trainer of the house recently took the exam and passed all of her test races.

To enter a race with a horse like Målle and to be the only amateur driver in the race together with professional drivers and trainers who drives in hundreds of races each year is not very easy. No wonder I was more nervous than ever. I had a hard time keeping the camera steady to be able to take some pictures of our debutant pair...

The race started and she foun a good position for Målle in the middle. In the second bend Målle galopped shortly and my heart nearly stopped. But he found his pace and was back in the race. Towards the end of the race our dear trainer started her attack. The leader was too far away but she passed some horses and finished in 2 place. It really was one of those races that feels like a victory!

På träningstur med Mellan

2011-05-31T00:51:00.000-07:00

Igår var det dags att sätta sig upp i träningsvagnen bakom en häst igen för första gången på ett långt tag. Visserligen har jag lunkat Mellan två lugna bakvarv på Vitsandsbanan, men det var mest bara för skojs skull. Igår skulle hon däremot gå som sparringpartner åt Målle som ska starta nu på fredag. Målle skulle köra sina intervaller på rakbanan och Demontränaren i huset tyckte att en sparringpartner skulle göra honom gott. Mellan behöver dessutom få röra på sig och lära sig att hitta rytmen i travet ordentligt.

Som sagt så var det nu ett tag sedan jag körde häst ordentligt och tiden i kombination med några tidigare körturer som satt sig på hjärnan på mig, gjorde att det inte kändes helt optimalt kan man säga. Nåja, Mellan är ju en otroligt snäll häst och det skulle sedan visa sig att hon är nog den mest lättkörda jag någonsin haft att göra med.

Vi tog in hästarna från sina hagar, borstade dem ordentligt, selade på dem och spände sedan för träningsvagnarna. Sedan var det bara att ta på sig sin egen utrustning i form av hjälm och glasögon. Ja, jag vet. Visserligen har jag kanske inte så mycket att skydda där uppe i huvudet, men jag har gärna hjälm på mig när jag kör, ändå.

Förutsättningarna för träning var nästan perfekta. Det var varmt ute, solen sken men det blåste en del, fast det har det ju å andra sidan gjort hela våren tycker jag. Vi skrittade iväg genom byn och nästan direkt kändes det sådär skönt som man vill att det ska vara när man kör häst. Fåglarna kvittrade, de betande hästarna i sommarhagarna inne i byn hälsade glatt på oss och på en ridplan tränades det dressyr för fullt. När vi hade skrittat de ca 500 metrarna till travbanan ökade vi farten till sakta trav förbi travbanan, genom skogen och ut mot rakbanan fär det sedan skulle bli intervallträning.

Träningen gick bra. Målle travade riktigt fint och Mellan skötte sig bra som sparringpartner. Visserligen tog hon sig en kort galopp när vi fick möte av två andra ekipage som också var ute och tränade, men det gick lätt att få henne att trava. Galoppen berodde nog mest på att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra när vi fick möte så hon spände sig lite. De två sista intervallerna gick riktigt bra. Då låg Målle och Demontränaren jämsides med oss, och han såg jättefin ut. Jag har skrivit det förr men jag gör det igen: Det är en upplevelse att de en häst på nära håll som rör sig fort. Jag hade kunnat sträcka ut en hand och klappa honom från min vagn, så får man en liten aning om hur nära man kan vara.

Det är en minst lika häftig upplevelse att känna kraften i den häst man själv kör också. Även om Mellan slarvar lite med sitt trav emellanåt så är hon fantastisk att köra. Hon är snäll, springvillig och lyssnar på sin kusk. Däremot skrittar hon oerhört lugnt. Hon rör sig så sakta att hon nästan blir ett med naturen. Som jag förstår det så ska hon få träna på under sommaren. Det finns ingen som helst stress att försöka få henne till kval och sedan till riktiga lopp. Mellan får helt enkelt den tid hon behöver. Det viktiga är at hon tycker att det är roligt att träna. Med tiden tror jag att hon kommer att hitta travet ordentligt. Hon kan, det är det inget tvivel om men hon måste få rutinen.

Nöjda efter kvällens intervallträning körde vi hem, selade av och duschade hästarna och allt var frid och fröjd.

Short summary:

Yesterday it was time to help with the horse training. It´s been ages since I last sat in a training cart behind a horse. Sure, I drove Mellan two slow laps at the race track here in the village but that was mostly for the fun of it. The purpose of yestardays training was to interval train our other horse Målle who is due to race on friday and we thought it would be good for him to have some company and Mellan needs to sort out her trot. She has no problems keeping Målles pace even though she is younger, but she is a standard bred and therefore is a much faster horse than Målle who is a north swedish trotter who origins in the old working horses.

The weather was perfect and it was one of those evenings that turns out to be wonderful. It is so cool to experience these magnificent horses up close when they are running. And it also so cool to feel the power in the reigns when you drive a horse like this. I think the word to describe it is "awesome".

På tal om vulkaner

2011-05-26T10:43:00.000-07:00

I dessa tider när kvällstidningarna skriver katastrofartiklar om flygförseningar på grund av vulknanen Grimsvötns utbrott så börjar i alla fall jag att leka med tanken att titta tillbaka i historien. Nu är mitt plan försenat på grund av att man måste byta filter då planet antagligen har passerat genom askpartiklar i luften. Visst har Grimsvötn ställt till det ordentligt för Islänningarna, det kan jag skriva under när som helst, men att gnälla över en timmes försening på Arlanda kan kännas lite fånigt.

År 79 fick Vesuvius sitt berömda utbrott som begravde de romerska städerna Herculaneum och Pompei, på 1700-talet var vulkanaktiviteten på Island så hög att det påverkade klimatet och kan tillockmed ha medverkat till att Franska revolutionen bröt ut! 1888 exploderade ön Krakatau mellan Java och Sumatra och producerade tsunamis och kanske den högsta ljudbang som uppfattats av människan, även då med omfattande påverkan på klimatet.

Jag lutar mig tillbaka i fotöljen på Arlanda och väntar lugnt vidare.

Foton från Uppsala

2011-05-19T10:37:00.000-07:00

Eftersom att bilder säger mer än ord, och jag är lite för trött för att skriva, så blir det några bilder från veckans jobbresa till Uppsala i stället. / Since pictures say more than words, and I am a little too tired to write, I give you some snapshots from this weeks job trip to Uppsala:

Uppsala Domkyrka / Uppsala Cathedral

"Gatumusikanter" / "Street musicians"

Uppsala Konsert & Kongress / Uppsala Concert & Conferens Centre

Slottsträdgården / The Palace Garden

Slottsträdgården med kanon i förgrunden/ Palace Garden with cannon in the front

Fyrisån

Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket / The university library

Några bilder på Cooper i skogen.

2011-05-13T13:00:00.000-07:00

Inga spårtävlingar till sommaren...

2011-05-11T00:34:00.000-07:00

Lite besviken måste jag faktiskt erkänna att jag är. Det ser ut som att det inte blir några brukstävlingar för mig och Cooper den här sommaren. Anledningen till att vi inte kommer att kunna tävla är att vi inte kom med på den Mentalbeskrivning som måste göras innan vi får gå ut på en lydandsplan. En mentalbeskrivning är mest till för att visa ett ens hund inte är farlig för omgivningen (dvs tävlingsfunktionärer och domare) vilket ju är en alldeles utmärkt idé. Så kul är det ju inte att få armen avsliten av en rabiat chihuahua.

Jag hade förvisso anmält Cooper till en mentalbeskrivning denna vecka och är ytterligare besviken på att förutsättningarna hann ändras under tiden som gick. När jag anmälde så fanns det ett datum, och informationen var att man inte skulle betala förrän man hade fått besked om att man hade kommit med. Strax därefter kom information att provdagen hade delats och sedan hördes inget mer. Nu när jag tittar på listorna så har två Mentalbeskrivningar genomförts och en tredje är på gång. Vi har inte kommit med på någon av dem, och nu har ny information kommit att betalning skulle ha skett tre veckor innan aktuellt provdatum. Någonstans har förutsättningarna ändrats och informationen har varit skral.

Jag vet att det förmodligen är många hundar som står i kö och att det inte är lätt att få ihop figuratner till dessa tester, men jag tycker ändå att det är trist. Ett meddelande om att "tyvärr har du inte kommit med denna gång. Anmäl till nästa provdatum" hade väl varit ganska enkelt att skicka ut på något vis?

Nåja, vi tränar vidare både spår och lydnad. En vacker dag får vi göra debut på någon brukstävling. Cooper är ju lättlärd och tycker att det är kul så vi håller på att träna honom i olika "trick" mest för att det roar oss och Cooper. Sitta Vackert kan han ju utan problem. "High Five" är på riktigt god väg och så finns det några andra trick som han håller på att lära in. Dessutom har vi planerat in några utställningar för sommaren, och vem vet? Kanske beger vi oss över till Norge och ställer ut honom där också?

Short summary:

I have to admit I am a bit disappointed. It looks like Cooper and I will not compete in tracking and obediance this summer. There were no place for us at the "mental disposition test" that all working dogs must have before they enter the obediance field. This test is to make sure that the dogs entering competitions doesn´t bite people.

Cooper and I will continue to train both tracking and obediance but we have also begun to teach him some tricks just for the fun of it. He enjoys it, and so do we. We have also planned to enter som dog breed shows mostly to show the Dutch Shepherd as breed. Since they are pretty rare a lot of people enjoys watching him. And we are also thinking about taking him at a breed dog show in Norway and Finland.

Några bilder från veckans resa till Värnamo

2011-05-03T14:40:00.000-07:00

Vår-ruset.

2011-05-01T01:16:00.000-07:00

Cooper gillar att springa i skogen. / Cooper loves running in the woods.

Glad Påsk! / Happy Easter!

2011-04-22T04:58:00.000-07:00

Anklagad.

2011-04-21T06:22:00.000-07:00

För några dagar sedan var vi till travet för att Mellan skulle få gå ett provlopp. Det är som det är med det, inga konstigheter. Men vad som inte hör till vanligheterna är att jag blir utpekad som förhärdad brottsling. Det lilla vardagsdramat utspelade sig medans jag väntade vid stallet på att Mellan skulle komma ned från banan efter sitt lopp. Jag hade pratat lite med några bekanta som var färdiga och skulle bege sig hemåt. Deras lilla dotter hade däremot helt andra planer. Hon satte iväg med kavata steg mot en liten kille i samma ålder som hon, kanske 3-4 år.

Dotterns pappa ropade på henne, vilket hon totalt ignorerade eftersom att hon ju hade hittat en lekkompis. Det innebar att hennes far resolut gick ikapp henne, vände henne så att hon fick kurs mot bilen och ledde försiktigt iväg med henne. Detta till trots, så ilsknade den illa till och kastade sin mössa på marken på 3-4-åringars vis. Eftersom att jag är en hjälpsam och serviceminded människa så tog jag naturligtvis upp mössan så att den inte skulle bli nedstrampad i marken av någon förbipasserande häst, eller överkörd av någon bil.

Pappan ropade till mig att han skulle komma och hämta mössan så fort lilla dottern var säkert fastspänd i sin bilbarnstol. Jag gick in och lade mössan i stallet och fortsatte sedan at vänta på Mellan. Då hör jag en upprörd röst bakom mig. Det är den lille killen som nu har fått sällskap av sin mamma. Han säger med med viss skärpa i rösten "mamma, han där tog flickans mössa!" Jag vänder mig om och ser att killen pekar rakt på mig, varvid mamman ler generat mot mig och säger överslätande till sin son att jaja, det blir nog bra. "Men mamma, det är SÄKERT. Han tog mössan och gick in dit!" Mamman föste in pojken i grannstallet och det sista jag hörde var "Men mamma... jag SÅG faktiskt att han gjorde det! Han tog hennes mössa..."

Så, där fick jag stå utanför stallet med skammen efter att ha bestulit en liten flicka på hennes mössa. Jag är en hemsk människa...

Short summary:

A couple of days ago we visited the harness racing track to participate in a training race with Mellan, our newest horse. I was waiting near the stables to meet Mellan when she came from the racetrack. While I was waiting I talked to some friends. It was time for them to head for home which their 3-4 year old daughter didn´t want at all. She was furious and threw her hat on the ground.

Since I am a helpful and serviceminded person I picked it up and her father told me he would come and get the hat after he had put the daughter in their car. I went and put the hat in the stable and continued my wait for Mellan. At that point I heard an accusing voice behind me. It was a young boy in the same age as my friends daughter. "Mom, that guy took the little girls hat!" The mother smiled at me, somewhat embarrassed but the boy continued "Mom, I´m sure! He took it with him in there!" The mother pulled her son into the stable next to ours and said something like, yes, yes. It´s ok. The last thing I heard was "But mom! I SAW him take the little girls hat!"

So, there I was standing outside the stable. Now with the reputation of stealing hats from kids. I am an awful person...

Love hurts.

2011-04-19T01:37:00.000-07:00

Vår holländska herdehund är ju i princip alltid en sprudlande glad, positiv, aktiv och kul hund med glimten i ögat från det att han vaknar på morgonen tills det är dags att gå och lgga sig för kvällen. Det finns dock något som kan få honom att helt svänga i humöret, nämligen löptikar. Och i sedvanlig holländarordning så går förändringen blixtnabbt, bokstavligt talat över natten. I förrgår var vi ute och gick vår vanliga promenad förbi travbanan och genom byn. Det var precis som vanligt full fart på Cooper. Han sprang omkring, kollade omgivningarna, kollade vart jag var och gjorde annat som man måste göra när man är hund. Kort sagt, det var vår gamla vanliga förtjusande Cooper som var i farten.

Igår skulle jag gå ut och fotografera honom och försöka träna lite lydnad. Det visade sig direkt att Cooper ender natten hade gått in i en djup depression. Han valde att gå en koppellängd bakom mig och hade inte den minsta lust att springa och leka. När vi kom över Arvidsjaursvägen kopplade jag loss honom som jag brukar, så att han får springa fritt i skogen. Men nej, han fortsatte att släpa sig fram fem meter bakom mig, med en djupt dyster uppsyn.

Det finns ett flertal tikar i byn, och de har en tendens att inte löpa samtidigt, och när Cooper identifierar en kissfläck från en löptik så försjunker han ner i sitt lilla svarta hål. Just nu ligger han under vardagsrumsbordet och kikar på allt som händer omkring honom. Ibland kan han variera sig och lägga sig i hallen, fortfarande med samma dystra uppsyn. Han vill inte äta men han gör tappra försök att vara social då han kommer förbi och hälsar. Nu är det här ett övergångsstadium. Nästa steg för honom är att komma tillbaka till sitt vanliga sprudlande humör, och då försöka hitta igen den löpande skönheten någonstans i byn. Det borde inträffa ungefär i morgon. Det är inte lätt att vara Cooper.

Short summary:

Our Dutch Shepherd dog is usually a extremely happy, positive, active and fun dog who takes life with a huge smile and a big sense of humor. But there is one thing that makes Cooper fall deep into a pitch black pit of self pity: the scent of a female who is ready to mate.

This change from happy to utterly depressed is fast, literally over night. Two days ago I was walking with Cooper, the usual way and he was as happy and active as ever. Yesterday I was going to take some new pictures of him he was as tranformed. He walked the full length of the leash behind me, and when I resleased him from the leash he was still walking behind me with a gloomy expression on his face.

There are several female dogs here in the village and everytime one of them is ready, so to speak, Cooper reacts. Right now he is under the living room table but his other favorite sadness spot is under the clothes in the hall. This phase is passing. By tomorrow he will be back to his normal self, but extra eagre to find this seductive beauty who calls for him. It´s not easy being Cooper.

Cooper kollar omgivningen.

2011-04-17T10:43:00.000-07:00

Däckbytardag.

2011-04-15T10:01:00.000-07:00

Jag hör till den kategori människor som anses vara (och verkligen är) totalt, komplett och fullständigt hopplösa när det kommer till praktiska saker. När jag blev till så ansåg tydligen Vår Herre inte att jag var ämnad för att ägna mig åt tekniska saker så jag utrustades aldrig med den förmågan från början. Däremot har jag väldigt lätt att komma överens med alla möjliga och omöjliga sorters djur. Kanske med undantag för en myskoxe i Lycksele djurpark som klart fattade agg mot mig av okänd anledning.

Idag var det dags att byta däck på familjens fordonspark. Det är ju en syssla som brukar gå lätt och enkelt för alla. För mig brukar det gå rätt bra, men oftast inte helt smärtfritt, men idag nåddes en helt ny milstolpe. Jag valde att börja med den kära Bättre Hälftens Fokker Astra liksom för att värma upp. Den har ju små, och relativt enkla hjul så det brukar inte innebära några problem. Det första hjulen byttes helt utan problem, och nöjd satte jag mig ned vid nästa och konsterade att snart hade jag ju klarat av halva jobbet på bilen. Hjulbultarna lossnade utan problem, men när jag skulle lyfta bort hjulet satt det fast!

Hur jag än ryckte och slet så vägrade det röra sig ens en millimeter. Jag hämtade olja och försökte smörja. Men nej, hjulet satt obönhörligt fast. Nästa försök innebar att jag knackade lätt på hjulets insida med en hammare, vilket naturligtvis var helt resultatllöst. Beslutet blev då att ta till något mer drastiskt, så jag gick in i garaget och hämtade en slägga. Liggandes på marken svingade jag släggan mot hjulets baksida, men som jag nästan hade räknat ut så hände absolut ingenting. Det var bara att erkänna sitt nederlag.

Jag bytte de övriga hjulen och begav mig sedan till en lokal däckfirma för att få experthjälp. Där förklarade jag mitt problem att hjulet satt som fastsvetsat varvid däckmästare A.E snabbt hissade upp framvagnen på bilen, lossade hjulbultarna och drog till hjulet med en rejäl spark. Vinterdäcket lossnade och rullade stillsamt iväg över marken innan det lade sig till ro. Däckmannen lovade att säga till min kära bättre Hälft att det hade varit ett svårt arbete att få loss hjulet, och att det krävdes en rejäl skärbrännare för att lyckas.

Av någon outgrundlig anledning så gick hjulbytet på hästtransporten och den andra bilen helt problemfritt. Faktiskt.

Short summary:

I am one of those people who are totally and hopelessly useless when it comes to technical stuff. For some reason the good Lord decided not to grant me any technical abilities, but on the other hand I´m pretty good with animals.

Today it was time to change to summer tires on the cars . I started with my wife´s Opel since it has relatively small and light wheels. The first one went ok but when I came to the second wheel everything went wrong. When I tried to pull it off fron the car it simply refused to move. I tried to use oil to see if it would work. But no. After that I tried to tap on the backside of the wheel with a hammer, but the wheel wouldn´t move an inch. It was time to call in the heavy artillery so i went and fetched a sledge. Lying on the ground I tried to hit the wheels backside with the sledge but yet again nothing happened.

I had no option but to take the car to a tire shop. There I explained my problem and the owner quickly raised the front of the car, loosened the the wheel bolts and gace the tire a massive kick with his heavy boot. The wheel came off and rolled gently away down the front yard of the garage. The owner laughed and promised that he would tell my beloved wife that we had used a blow torch and other heavy equipment to save me the embarrasment.

For some reason the wheels on the horse trailer and the other car went really well to change. Yes, really.

En perfekt avslutning på dagen

2011-04-11T10:42:00.000-07:00

Kan en dag avslutas bättre än så här? En liten sväng med Mellan (Mellby Unique) på Vitsands Travbana i vackert väder...

Can you finish the day in a fashion better than this? A little ride with Mellby Unique at Vitsand Racetrack in a beautiful weather...

Tankar från Solvalla.

2011-04-11T06:38:00.000-07:00

Förra veckan jobbade jag i Stockholm och hade möjlighet att besöka Solvalla under onsdag kväll. Det var fina tävlingar med en del bra hästar. Dessutom lockade några hästar från mina hemtrakter. Umåkers stjärna El Sueco skulle visa sörlänningarna vart skåpet skulle stå, och den Bodentränade treåringen David Sisu skulle också lufta sina ben. Men det som var tråkigt att se är det problem svensk travsport har att locka publik. Solvalla ska ju vara landets största, bästa och vackraste (?) travbana, men publiken lyser med sin frånvaro. Trots att det är billigt att ta sig dit, och lätt att åka med gratisbussarna från Cityterminalen så är det en handfull människor som tar möjligheten. Så här i hockeyns slutspelstider är det lätt att se vilket bakvatten travsporten befinner sig i. Tillockmed en träningsmatch mellan Sverige och Tyskland drar mer folk. Det ser ut som att vardagstravet på Solvala drar ett fåtal stammisar som hänger vid bankanten, och middagsfolket sitter i restaurangen. Jag vet inte vad som skulle göra att fler människor drar sig till travbanorna, men man ser ju tydligt att publiken ökar i antal under sommarmånaderna när vardagstravet flyttar från Solvalla. Känslan när man står där på Solvalla, är att loppen som går mest är en del av industrin att hålla "hästsportsindustrin" igång. Det måste köras lopp för att storfräsarna ska kunna tävla och få in prispengar. Nåja, det var i alla fall roliga tävlingar och en del skrällar blev det trots allt. Dessutom gjorde de norrländska hoppen bra ifrån sig. El Sueco pulvriserade sitt motstånd, och även David Sisu vann sitt lopp enkelt. Kvällens roligaste var nog ändå namnet på ett hästägarbolag: Two angry ladies. Det säger liksom allt. Short summary: Last week I worked in Stockholm. On Wednesday evening I had the opportunity to visit the harness race track there, wich is supposed to be the biggest, best and most beautiful (?) but still there are hardly any spectators. Take ice hockey for instance. Even a friendly game between Sweden and Germany draws more attention, and then I haven´t even mentioned the final games in the highest hockey league... It feels more like the harness racing is a part of an industry that exists so that the big proffessional trainers get their money to keep their business on its feet. Nevertheless, it was some good races and two horses from up north did really well and won their races. The most fun this evening was the name of a company owning one horse: Two angry Ladies.

Ingen travpremiär idag...

2011-04-04T11:35:00.000-07:00

Bilderna är tagna vid helt andra tillfällen/ The pictures are taken on other occasions

Idag var det tänkt att Målle skulle göra sin premiärstart på Skelleftetravet. Dessvärre var vädrets och årstidens makter emot oss. Jag var inte själv med, men jag har en ypperlig källa som har informerat mig. Det som hände var att vi helt enkelt fick stryka Målle eftersom att banan var i ett på tok för dåligt skick. Efter tredje loppet bad man alla ekipage lämna banan, sedan kom en väghyvel och skrapade bort flera decimeter med lera från ytlagret. Där ett tag var det fråga om man över huvud taget skulle genomföra tävlingarna med tänke på hästarnas välbefinnande.

I detta läge valde Demontränaren att stryka Målle på grund av banans beskaffenhet, och det var klokt tycker jag. Dett finns liksom ingen anledning att riskera något. Det kommer ju fler travtävlingar, och gäller det den första tävlingen så kan man ju ge hästen lite bättre förutsättningar.

Det var dessutom så illa att startbilen i autostartsloppen knappt fick fäste och höll inte på att hinna ifrån hästarna. Jag kan tänka mig att hästarna tyckte att de helt plötsligt var snabbast i världen då de följde bilen långt efter det att det skulle ha hunnit undan och vikt ihop startvingarna.

Short summary:

Today was going to be the first time our horse Troll Målle participated in a real harness race. Unfortunately the weather and the season made that impossible. The track was extremely muddy and dirty, so after the third race all horses were cleared from the race track. A tractor removed almost a foot of mud and water from the race track surface and the vet on duty seriously concidered to cancel the rest of the races for the well beeing og the horses.

That is where we decided to not enter our race. It´s not fair for a "beginner horse" to make his first race in those circumstances. There will be better days with a more suitable race track.

HD ua!

2011-04-02T10:23:00.000-07:00

I måndags var det tid för Cooper att göra ett besök hos veterinären, inte för att han är sjuk eller skadad på något vis. Nej, helt enkelt för att röntga höft- och armbågsleder. Det är något som vi alltid har gjort på våra hundar tidigare, och som även Coopers uppfödare önskade att vi skulle göra. Det är ju ett sätt för uppfödare att hålla koll på att valpkullarna är friska, och även ett sätt att hålla oönskade genetiska defekter under kontroll för en hundras i det stora hela.

Nu har jag aldrig varit orolig för att Cooper ska vara drabbad. Han är alldeles för aktiv och har inte visat några tendenser att ha ont när han har sprungit, hoppat, klättrat eller krupit. Däremot är jag alltid lite orolig när en hund ska sövas, för man vet ju aldrig OM något skulle gå snett.

Besöket hos veterinären gick smidigt. Cooper fick en spruta och somnade efter en stund. Bilderna blev bra, och vi fick själva se på bilderna. Visst är jag lekman när det gäller att läsa av röntgenbilder, men jag har ändå sett tillräckligt många både bra och dåliga höftleder, för att kunna se att Cooper definitivt har fina leder.

Idag kom la SKK in resultatet för Cooper i sin databas. Resultatet är HD: B och AD: ua (0) vilket är utan anmärkning, och således som det ska vara. Det känns skönt att ha detta klart, och väldigt kul att kunna meddela uppfödare Elin det goda resultatet!

Short summary:

Last monday it was time to take Cooper to the vet. Not because he is hurt or ill, but rather to x-ray his hip joints and elbow joints. If you, Shellaine, read this I guess I don´t have to tell you about dysplasia. You know a lot more than me about that, and I guess I don´t need to tell you the benefits for a dog breed as a whole to keep track of hip joint dysplasia?

The visit went well. I was never worried for Coopers joints, but I am always worried when a dog is sedated. The pictures showed perfectly healthy and clean joints both in the hips and in the elbows.

Today the official results were registered at the kennel club. Cooper´s results were good. It was also nice to be able to tell Elin, Coopers breeder, about the good results.

Födelsedagsbarn

2011-03-26T06:29:00.000-07:00

Då har man lagt ytterligare ett år till samlingen, men jag tror inte att jag har blivit en dag äldre för det! Födelsedagar hos oss brukar vara stillsamma företeelser och denna var inget undantag på något vis. Däremot uppmärksammades dagen av vänner från när och fjärran på facebook. Det strömmade in hälsningar under hela dagen, allt från Långträsk och Arvidsjaur i norr till Skövde och Malmö i söder! Dessutom trillade det in hälsningar från Norge, Tyskland och USA, så jag tror att vi täckte in alla väderstreck och en hel del språk också.

På eftermiddagen, när min kära Bättre Hälft hade slutat jobba så kom också mina förädrar och hälsade på. Tillsammans åkte vi in till Piteå för att äta lite middag. Det blev ett besök på Pite Stadshotell där vi åt gott i form av hotellets klassiska Roquefortkruka med bakad potatis och sallad.

Short summary: Yet another year has passed, but I´m not even a day older. At least thats what it feels like! Birthdays at our hose are usually quiet happenings and this birthday was no exception. By beloved Better Half gave me a book wich I am reading right now. Greetings have come from all over, on Facebook too. There were greetings from all over Sweden as well as from Norway, Germany and The U.S.

In the afternoon, when my Better Half came home from work, my parents came to visit. We all went out to eat dinner at a nice restaurant, and had a nice evening.

Invasion

2011-03-22T07:32:00.000-07:00

Cooper är inte helt nöjd med tillvaron just nu. Kanske beror det på hans holländska ursprung eller kanske beror det på att han är född i Norge, vad vet jag? Men han hävdar i alla fall med en Holländsk Herdehunds envishet att vi har blivit invaderade. Tyskarna har kommit! Ja, eller i alla fall schäferhunden Nicko...

Cooper is not entirely happy with the situation right now. Maybe it´s because of his dutch origins, or maybe it´s because he was born in Norway. Either way, he claims that we have been invaded. The Germans have come! Or at least Nicko, the German shepherd dog...

Så for Fölis.

2011-03-21T00:44:00.000-07:00

Så har då allas vår Fölis, eller Rapp Stjernen som han ju egentligen heter, flyttat från gården för gott. Han kommer att bo i trakterna kring Kramfors, inte så långt från där Bångsta Gulla bor faktiskt. Tänk så det kan slumpa sig? Turerna kring Fölis har ju varit många. Han har ju som bekant slagit sönder en vagn i sina beståndsdelar, han har sprängt hagen några gånger ( nu senast förra veckan ) men han är ju i grund och botten ingen elak häst på något vis. Jag tror i alla fall att det hela är mycket enkelt. Han föddes ju trots allt fredagen den 13 juni 2008. Hur det känns att han nu har flyttat? Jag vet inte. Jag borde vara lättad eller ledsen, men det känns bara... konstigt.

Short summary: Rapp Stjernen has moved from here. He left early this morning to travel to his new home not to far from where our former favorite blonde, Bångsta Gulla, now lives. Rapp Stjernen has been the cause of many headaches during his time here. He has totally trashed one sulky, he has escaped from his paddock on several occasions ( last week was the latest time ) but he really is not a mean horse in any way. He is gentle and friendly to hang around but when he put his mind to it, he can be extremely difficult. I think the answer to why is quite simple. He was born in june, friday 13th. So, how does it feel when he has moved? I should be relieved or sad, but it just feels... strange.

En vacker dag i mars.

2011-03-20T11:10:00.000-07:00

Cooper: "Att spåra i snö är såååå enkelt! / Tracking in snow is soooo easy!"

Jaha, men Cooper då?

2011-03-19T08:10:00.000-07:00

Jag ser till min förskräckelse att det var länge sedan Cooper fick vara med på bild och i ett inlägg här. Dags att göra bot och bättring på den fronten, alltså. Tiden går så fort, och nu är det mindre än en månad innan han blir två år. Vi har nu bokat en tid hos veterinären för höftleds- och armbågsledsröntgen för honom. Det är inte så att vi misstänker något, snarare tvärt om. Men vi röntgar honom av flera orsaker: dels är det bra för Coopers uppfödare att få in röntgenresultat på så många som möjligt av sina hundar, dels är det bra för rasen som helhet för att se om det finns tendenser för ett sådant problem att öka.

Jag är inte det minsta orolig att det ska vara några problem. Cooper är ju en minst sagt aktiv hund, och som han springer, hoppar och kastar sig hit och dit. Det borde ha märkts på honom om han skulle haft problem.

Cooper följer ju med oss precis överallt, och idag var det dags för licenslopp i Boden. Medans husets blivande demonkusk körde häst så gick min kära bättre hälft, jag och Cooper omkring på stallbacken och pratade med folk. Cooper ägnade sig, sin vana trogen, åt att charma alla i hans väg. En liten pojke kom fram och frågade om han fick hälsa. Han var fascinerad över att Cooper kunde hoppa så högt och att han såg så glad ut.

Short summary:

I discovered it was long since I mentioned Cooper here. Time to make up for that now, then.

Time flies, and it´s less than a month until he will turn two years old. We have booked an appointment at the vet to x-ray Coopers hips and elbow joints. Not that we think there is a problem with hip dysplasia or so. We just want to make sure everything is ok. Also, it´s good for the Coopers breeder to get as many x-ray results from her litters as possible. And I also think it´s a good idea to make sure there is no problem for the dog breed as a whole.

Today Cooper went with us to the harness racing track in Boden. We walked around at the stables talking to people and just having a nice day in general. Cooper also made some new friends. A little boy was fascinated that Cooper could jump so high and that he looked so happy.

Jag klarade kortet! / I passed the test!

2011-03-16T22:49:00.001-07:00

I måndags var det dags att göra den där lilla tidsresan tillbaka till 18-års ålder. Jag gjorde ju en blixtvisit dit för några veckor sedan då det handlade om att skriva teoriprovet för körkort. Och nu hade turen kommit till huvudhändelsen: själva uppkörningen! Låt oss gå tillbaka i tiden några månader, närmare bestämt till januari. På ett möte hos travklubben presenterade en av ortens körskolor sin offert för de som var intresserade att ta BE-körkort, dvs tungt släp till personbil. Jag har länge funderat på att försöka ta det körkortet eftersom att, ja... hästar är ju en del av vår vardag och ibland måste man ju liksom ut och köra med dem på hästsläp.

Jag trodde, i min enfald, att det mest handlade om att läsa "släpvagnsteori" och göra ett manöverprov för att få det åtråvärda körkortet, men hej vad jag bedrog mig. Jocke från trafikskolan meddelade glatt att vad det egentligen handlade om är att helt enkelt ta ett helt nytt körkort. Alltså skulle hela teoridelen för körkort läsas in och sedan skulle det göras en hel uppkörning inklusive manöverprov. Jag medger att det var väl inte med självförtroendet på topp som jag skrev på pappret till körskolan, och sedan hämtade ut teoriböckerna.

Två pass med körning i manövergård och trafik, plus säkerhetskontroll genomfördes, teorin pluggades in och provet skrevs med gott resultat, dvs godkänt med råge. För min del var det till en början teoridelen som var bekymret och jag tänkte att bara jag klarar den så blir körningen en barnlek. Men ju närmare det magiska datumet för uppkörningen kom, desto fler fjärilar valde att bosätta sig i min mage...

Jag började lägga upp en taktik för uppkörningen. Jag visste hur den skulle gå till: först visa att jag kan koppla ihop släp och bil på ett säkert sätt, sedan säkerhetskontroll av bil och släpvagn, svara på frågor från trafikinspektören, backning i körgård och till sist själva körningen. För att minimera antalet frågor i förhöret så tänkte jag listigt att jag kan ju berätta om precis allt jag gör, funktionsbeskriva bromssystemet, dra vinterdäckslagen fram- och baklänges och berätta om allt jag kan om överfallssurrningar och grimmor som lastsäkring så kanske jag kunde minimera antalet svåra frågor från Mordors utsända trafikinspektörer? Naturligtvis blev det inte som jag hade planerat...

Jag for till bilskolan på förmiddagen, sammanstrålade med Jocke Trafiklärare och tillsammans åkte vi iväg till den uppgjorda platsen för uppkörningen och ställde upp körgården. SEdan behövde Jocke lätta på trycket och uppsökte lämpliga faciliteter samtidigt som jag väntade vid bilen och bekantade mig vid mercedesens reglage. Det var då Han dök upp, en bister man i lysande gul jacka. Han tittade misstänksamt på mig, bilen och det frånkopplade släpet. För att inte riskera att kuggas direkt på grund av misstanke om olaglig körning så kyndade jag mig att säga att Jocke hade gått för att... ja... ni förstår.

Trafikinspektören slappnade av, och av mig sedan förutsättningarna för uppkörningen. "Du ska först göra en fullständig säkerhetskontroll av ekipaget. Observera att du INTE behöver berätta för mig vad du gör. Jag ställer frågor under tiden och efter säkerhetskontrollen och så kan vi ta lite mer ingående frågor när vi sätter oss i bilen så vi slipper blåsten. Var så god och sätt igång när du känner dig redo." Jag kopplade ihop ekipaget, genomförde säkerhetskontrollen, fick några frågor om lasten och till sist satte vi oss i bilen. Bara det inte blir frågor om lastsäkring och friktionskoefficienter, tänkte jag. Jag är nu fullt övertygad om att Trafikverkets inpektörer kan läsa tankar. "Ja, Håkan. Då tänkte jag fråga lite mer om lastsäkring. Här har jag ett häfte med friktionskoefficienter som du kan få låna..." men av någon outgrundlig anledning fann jag mig snabbt och drog fram mitt eget exemplar av samma häfte. Jag vet inte om det var ett ingripande från ovan, men för första gången kunde jag lätt räkna ut antal spännband som behövs vid olika vikter på lasten, och olika underlag på släpet. Godkänd igen! Nu anade undertecknad någon sorts segervittring. Manöverprovet gick lätt. Är det något jag kan så är det att backa med släp.

Sedan var det dags att kasta sig ut i den Norrbottniska trafiken. Jag ger mig tusan på att inspektören hade ringt ut alla resurser som stod honom till buds för att testa mig. Vi passerade bilar där det aldrig brukar stå bilar parkerade, det kom en bil från höger i en korsning där knappt en enda pitbo respekterar högerregeln, så den tafikanten blev mer förvånad över att bli utsläppt än jag blev att se en bil där. Det dök upp ensamma, lekande barn på vägen, och vid ett tillfälle bevittnade vi tillockmed en lätt krock! Dock var inte jag inblandad så vi kunde åka vidare. Till råga på allt så blåste det halv storm, så ekipaget var lite svajjigt emellanåt...

Eftersom att jag var den enda som körde upp för detta körkort i Piteå denna dag, så tog han god tid på sig, men efter nästan 1,5 timme parkerade vi och jag fick koppla isär ekipaget igen. "Ja, Håkan. Det gick ju utmärkt, det här. Grattis." Sålunda fick jag mitt intyg på godkänd uppkörning innnan jag sedan kopplade ihop ekipaget och körde det tillbaka till bilskolan, den här gången helt på egen hand, utan bilskollärare vid min sida, och dessutom helt lagligt! Det är konstigt att jag faktiskt inte inte mötte en polisbil på vägen tillbaka. Nåja, nu har jag i alla fall mitt eftertraktade BE-körkort. Nu kanske det är dags att uppgradera fordonsparken? Dags för en Dodge Ram och ett större Umesläp? Jag har kanske inte råd att köpa, men jag FÅR köra ekipaget i alla fall.

Short summary:

A couple of weeks ago I took the written exam for upgrading my drivers licence and passed. When I first signed up for upgrading my licence I thought it would be relatively easy. Little did I know it was all about a whole new licence so I had to read all traffic theory again. In Sweden it means passing an exam with 60 questions and after that checking that the vehicle is road safe and on top of that: showing that you can drive the vehicle safely and according to traffic regulations to an inspector. But for me the test also included loading a trailer securely and manouver it both forward and backwards in a tight area.

Since horses are a major part of our life, an upgrade of the drivers licence was nessecary, at leat if I want to load two horses on the trailer.

Last monday it was time for me to do the practical tests as well. I got to show that I could connect the trailer to the car, check that everything was road safe and after that the traffic inspector questioned me about securing heavy loads. I also got to do the manouver test, but after all these years driving horse trailers I am quite good at manouvering car and trailers in tight spaces. When all of that was finished we set out in the traffic.

I swear, that traffic inspector mst have mobilized everyone he knew to test me thouroghly. There were parked cars where I have never seen cars parked before, massive groups of elderly people crossing the road with walkers, kanes and wheelchairs, a lone child playing in the middle of the road, and on one occasion we even witnessed a collision between two other cars! On top of it all it was storming quite a lot so the car and trailer swayed considerably. It was a tough drive. But when we got back to where we started the test, almost 1,5 hour later, the traffic inspector told me that I had passed the test with flying colors. So now I am the proud holder of a drivers licence for car combined with a heavy trailer. I think it´s time to upgrade car and trailer too? I´m thinking about a Dodge Ram and a bigger horse trailer. Ok, maybe I can´t afford it but I can drive it legally!

När gav du din bättre hälft en surikat senast?

2011-03-13T06:29:00.000-07:00

Ibland får man idéer som man är riktigt nöjd över. För några veckor sedan fick jag tips av en kompis, tillika kollega om en blogg som skrivs av en tjej som pysslar med målning, keramik och tovning av ull. Hon hade bilder på olika tovade djur som hade gjort tidigare. Jag fastnade direkt för hur realistiska och välgjorda de var. När jag kom tillbaka till hotellrummet kollade jag upp bloggen noggrannare och såg till min förtjusning att det var fullt möjligt att beställa.

Eftersom att både jag och min kära Bättre Hälft gillar surikater så fick jag idén att det kanske skulle vara möjligt att göra en surikat? Jag skickade ett mail och ställde frågan, och bifogade också två bilder på surikater. En surikat skulle vara fullt möjlig att göra, blev svaret, och nästa dag kom ett nytt mail: "Hej! Jag greps av plötslig motivation så jag gjorde klart surikaten i natt. Det är bara lite småfix kvar..."

Nu har surikaten kommit hit. Jag skulle tippa på att vi är de enda här i byn som har en surikat i köket. Bilder på surikaten och andar fina djur kan ni se på http://raevioli.blogspot.com/

Short summary: When did you last give your spouse a meerkat?

Sometimes you get ideas that you are really proud of. A couple of weeks ago that happened to me too! I heard from a friend/colleague about a blog written by an artistic girl who painted, did pottery and needle felting. She had pictures of various animals that she had made, and they looked so realistic and cute. Just adorable. When I got back to my hotel room I found out that it was possible to order a needle felted animal.

Since both I and my beloved better half are fascinated by meerkats I sent an email and asked if it was possible för her to make a meerkat. I also included two pictures of meerkats. She replied that it was quite possible. The next day I got a new email where she stated that she was almost finished with the meerkat. She had been struck by a sudden flash of inspiration and worked through the night with it.

NOw the meerkat has arrived and moved in. I would guess we are quite unique in haveing a meerkat in the kitchen. At least here in the village. If you want to see more pictures of the meerkat and other thongs that se has made, just visit http://raevioli.blogspot.com/

Juvelens tio segrar / Juvelens 10 wins.

2011-02-26T13:37:00.000-08:00

En liten samling av Juvelens tio segrar under sin karriär. / A collection of Juvelens 10 wins during his career.

Vad hände med den globala uppvärmningen?

2011-02-17T06:44:00.000-08:00

Skadad och kanske lite rörd?

2011-02-17T03:26:00.000-08:00

Eftersom att foten fortfarande var svullen i söndags, fem dagar efter min lilla olycka, så lät jag mig motvilligt övertalas att göra ett besök på akuten. Eftersom att det var söndag förmiddag så gick det hela ganska fort, omän inte helt smärtfritt, i alla fall inte i bokstavlig mening. Jag gjorde mitt bästa för att muntra upp sköterskan som satt i mottagningen så när jag hoppade fram på mina kryckor frågade hon hur det var med mig, och jag svarade glatt att "jo, jag har ont i huvudet". Efter detta utbrott av komisk genialitet sansade jag mig och förklarade vad som hänt med foten, när det hänt och hur det kändes just nu. Efter en stund fick jag träffa en läkare som bände, bröt och vred min fot på olika vis och i olika vinklar, och det var väl där som besöket kändes lite mindre behagligt.

Ett snabbt och lika smärtfritt besök på röntgenavdelning konstaterades att inget var brutet men att jag har skadat ett ligament i vristen, kanske rent av slitit av det, men doktorn sa att han inte ville testa att böja foten till maxläget. Ordinationen var den väntade: linda foten hårt, vila och om några veckor kommer jag att bli normal... ja eller i alla fall som jag var innan jag föll.

Att resa med foten i paket och med hjälp av kryckor har visat sig vara lättare än jag trodde. Folk på flygplatserna är oerhört vänliga och hjälpsamma, både bland medpassagerare och personal. I måndags hoppade jag in, som förste person på planet till Stockholm och flygvärdinnorna rusade fram och sa saker som "men lilla hjärtat, vi tar din väska. Vart ska du sitta?". Jag har väl aldrig i livet blivit kallad lilla hjärtat av en flygvärdinna tidigare? Säkerhetspersonalen röntgade kryckorna och konstaterade att de inte innehöll vapen, sprängämnen, narkotika eller små flyktingar från väldigt små, och främmande länder, sedan fick jag hoppa genom metaldetektorn , och en säkerhetsvakt hjälpte mig sedan till hissen till nästa våning.

Tillockmed amdra passagerare har stannat vid hala trappor och väntat på mig för att kolla så att allt går bra för mig, så nog tycker jag mig ha märkt en viss hjälpsamhet från mina medmänniskor.

Short summary:

Last sunday I reluctantly visited the emergency room. The reason was that my ankle still was swollen 5 days after my fall. The examination showed that nothing was broken but I have damaged, possibly torn, a ligament in the ankle and the doctor ordered me to keep the foot tightly wrapped, and to rest as much as possible.

Travelling with crutches has proven less difficult than I thought it would be. Everywhere people are nice hand helpful. The security officers at the airport x-rayed my crutches for hidden weapons, explosives, drugs or tiny illegal immigrants (from very small countries?) and helped me through the metal detector, and also helping me to the elevators. The flight attendants said things like "oh, sweetie. Let me take your bag and help you to your seat". I have never been called sweetie by an air hostess before. Even fellow travellers are helping me and checking that I´m doing OK walking up and down stairs.

Gammal och går nu med minst en käpp...

2011-02-09T13:29:00.000-08:00

Tänk så fort det kan svänga. Igår kände man sig som ung på nytt, klarade Trafikverkets teoriprov för körkort modell BE och man svävade på små moln av lycka. Idag blev man snabbt nedtagen på jorden bokstavligt talat, och nu haltar man fram genom livet med ordentligt lindad fot, och med hjälp av ett par kryckor.

Jag gick en promenad med Cooper i det vackra vädret, solen sken från en klarblå himmel och det var konstigt nog inte så kallt. När vi närmade oss gården kopplade jag upp Cooper ifall det skulle komma bilar och fortsatte nöjt min promenad. Jag gick förbi hagen, hälsade glatt på hästen och kände i nästa ögonblick att jag hade trampat snett och foten gled ner i ett djupt bilspår.

Jag kände hur vristen vek sig under mig och tog upp min inte helt oaktningsvärda vikt. Jag insåg under bråkdelen av en sekund att det där vita som närmade sig mig i hög fart var vägen. Smällen var ett faktum. Jag slog ned i marken likt en kanonkula från det ryska alrtilleriet från Poltava 1709 med en holländsk herdehund som skuttade runt mig i skräckblandad förtjusning. Jag kände att jag kunde röra på foten utan att det gjorde alltför ont, vilket tydde på att jag i alla fall inte hade brutit den, men det gick inte så bra att stödja på den när jag väl tog mig upp och linkade vidare.

Nu, några timmar senare så är vristen ordentlig uppsvälld, men behandling med hästliniment är påbörjad. Hela härligheten är dessutom prydligt paketerad i zink-bandage och stödjande gasbinda. Jag behandlas alltså enligt konstens alla regler som vi skulle ha behandlat en halt häst. Demontränaren har dessutom försett mig med ett par kryckor så att jag kan ta mig fram hälpligt, men det känns som att något inte riktigt är som det ska där inne. I foten alltså.

Den som är mest bekymrad är nog Cooper. Han har inte riktigt accepterat att jag hoppar fram genom huset, och så fort jag lägger mig ned med benet i högläge så skyndar han sig fram och lägger sitt huvud mot mitt ansikte. Nåja, det sägs ju att smärta är vekhet som lämnar kroppen, så jag kanske kommer ut ur detta som en lite tuffare människa?

Short summary:

Yesterday I felt young again, I passed the written exam for heavy trailer driver´s licence and everything felt good. Today I´m back on the ground with a vengeance. I was taking a walk with Cooper when and was amost home when I stepped in a deep wheel track in the road. I impacted in the ground like an 1800 th century cannonball but nothing seems broken.

I managed to limp back home and now I have got the same treatment we would give a lame horse. My leg is neatly packaged and treated with horse liniment. Now I move with the help of crutches. Well, there is nothing to worry about really. Cooper is the one who is the most concerned here. When i lay down he hurries to me and puts his face against my face as if is trying to hug and comfort me.

In the army we had a saying wich translates to something like "pain is weakness leaving your body" so who knows? Maybe I´ll come out a slightly tougher person?

Ung på nytt.

2011-02-08T09:14:00.000-08:00

Nästan all reklam på TV handlar ju om att vi ska se yngre ut, känna oss yngre, dofta yngre och kanske tillockmed äta oss yngre? Eller så ska vi i alla fall köpa en bil som får oss att se yngre ut, känna oss yngre eller åtminstone är yngre än grannens bil!

Idag försatte jag mig i en situation som jag inte har varit i sedan jag var 18 men som fick mig att känna precis som då, nämligen teoriprov för körtkort. Nej, jag har inte gått och blivit av med mitt körkort, jag har bara tänkt uppgradera mitt nuvarade med ett nytt (yngre?) så att jag får dra tung släpvagn.

Jag vet inte om det var så himla eftersträvansvärt att känna sig som 18 på nytt. I mitt fall var det mest stressande och nervöst. Jag och en bekant från travklubben var de enda två i testlokalen som var över 25 och jag tror att vi två var de mest nervösa också, möjligtvis undantaget en utrikes född kvinna som efter provet berättade för mig att det här var 6:e gången hon skrev teorin och den här gången var hon så glad för hon fick godkänt!

För min egen del blev det också godkänt, så det var helt klart värt mödan att ägna hela den gångna helgen åt att plugga teori. Nu är det visst bara uppkörningen kvar så står jag där som lycklig innehavare av ett nytt, och lite yngre körkort. Att mannen på bilden inte ser ut som han gjorde när han var 18 gör inte så mycket.

Short summary:

Almost all commercials on TV are about how we are supposed to look younger, feel younger, smell younger and maybe even eat us younger? Or at least we should buy a new car that makes us look yonger, feel younger or a car that is younger than the neighbours car.

Today I was in a situation I haven´t been in since I was 18 years old. I took the written exam test for a new (younger?) driver´s licence so I can legalyy connect a heavy trailer to the car. Very handy when it comes to driving around with horses.

I don´t know it it is desirable to feel younger, because today I was mostly nervous and stressed out. But I passed the exam with flying colors so no problems there. Now I only hade to do the driving test and after that I´ll get my new ( and younger? ) license. And it really doesen´t matter that the man on the new licence doesnt look like he did when he was 18.

Bland galna kallblod, holländare och fiskar...

2011-02-07T10:16:00.000-08:00

Ibland inställer sig frågan: är det bara våra djur, och i vissa fall fiskar, som är galna? Ta vår kära holländska herdehund som exempel. Jag har ju tidigare skrivit om när han lägger sig under vardagsbordet, rullar över på rygg, placerar tassarna under bordsskivan och trycker till för allt vad han är värd. Enligt uppgifter från andra holländarägare i landet så har även hennes hund gjort likadant, så där är Cooper inte ensam om galenskapen. Men ta situationen när han ska äta sin mat!

Då plockar han upp en foderkula och släpper den på golvet för att sedan göra ett perfekt "rävhopp" och landa på den med framtassarna. Har han tur försöker foderkulan att smita, och han jagar den då lyckligt tvärs över köjsgolvet. Att han slår till den med framtassen har inte med saken att göra. Enligt Coopers sätt att se det så är det den dumma lilla kulan som försöker smita från honom.

Ett annat exempel på våra galna djur är de två terroristerna Målle och Fölis som går i samma hage. De kan ha dragkamp om pinnar, punkterade bollar eller trasiga täcken. Vid ett annat tillfälle så lekte de så intensivt att spännena längst fram på deras täcken hakade i varandra och vips satt de båda hästarna fast i varandra framme vid bogen. Nu är de ju relativt lugna och sansade. Ingen fick panik så de fann sig i sitt öde att vara sammankopplade tills vi upptäckte det hela och befriade dem.

En ny variant på det buset visade sig ikväll. Då har förmodligen Fölis och Målle ställt sig på bakbenen mot varandra. På vägen ner har Fölis på något outgrundligt sätt fått in sitt ena framben genom halsöppningen på Målles täcke och resultatet blev att de på nytt blev, ska vi kalla det "ofrivilligt fästa" vid varandra...

På fiskfronten är det ju vampyrplecon Lestat som är galen. Men hans idé är helt och hållet inredningsrelaterade. Han envisas med att gräva, eller sprätta grus med stjärtfenan och möblerar om hela akvariet helt efter eget huvud. Och han gillar definitivt inte när jag försöker ställa allt till rätta som jag vill ha det.

Short summary:

Someties I ask myself: is it only our animals, and in some cases, fish who are crazy? Take our beloved dutchman for example. I have previous written about when he placed himself under the livingroom table, rolled over on his back, placed his paws under the table and pushed as hard as he could. I have talked to other owners of dutch shepherds and there is at least one morre dog who has done something similar. Another of Coopers ideas is when he is killing his food. He picks up a piece of food from his bowl, puts it on the floor and then attacks it with an elegant "fox jump". If he is lucky the piece of food tries to escape so he´ll have to chase and catch it, all over the kitchen floor.

Another example of cracy animals are the two horses Fölis and Målle. Beside playing tug-of-war with sticks, punctured footballs and pieces of cloth they have this thing for "getting stuck" to each other. A couple of weeks ago they played and their blankets got stuck. They were attached in the front and wherever one of them went, the other just had to follow. No option there.

Today a new version of "attached horses" was discovered in the paddock. They have probably played, got up on their hind legs and when Fölis was going to put his front legs down he got it stuck down the front opening of the blanket and couldn´t get the leg free. Luckily they are pretty cool horses so none of them paniced. They just had to wait until help arrived.

On the fish front it is my vampire pleco (a sort of catfish) Lestat, who is responsible for the craziness. He is into redecorating the aquarum! He shovels gravel all around to make new, confortable holes for him to hide in. And whenever I try to place gravel and rocks thee way I want them to be placed, Lestat goes berserk and move everything again.

Tankar på resande fot

2011-01-31T22:21:00.000-08:00

Att resa runt i landet, som jag gör, har definitivt sin tjusning. Man får åka till ställen som kanske inte hade varit ens förstahandsval på en semesterresa. Men efter några dagar på orten så upptäcker man att man gott och väl kan komma tillbaka eftersom att det alltid finns något att se. En annan del i arbetet med att resa runt är ju naturligtvis boendet på hotell. Vissa hotell kommer man tillbaka till och vissa gör man det inte.

Jag blev nyligen rekommenderad ett nytt hotell i Stockholm, ett hotell som skulle vara något i hästväg, både vad gäller servicenivå och utseende. Men nej, just det hotellet är nog inget jag återkommer till i fortsättningen. Bara det här att befinna sig i lobbyn eller hissen tillsammans med andra hotellgäster som tittar på mig som om jag var något katten hade släpat in bara för att de hade kostym och jag själv körde med fleecetröja och jeans.

Service, enligt mitt sätt att se det, är inte ett påklistrat sirapssliskigt "välkommen och hur var namnet" heller. Vad är det för fel på ett helt vanligt bemötande med personlig touch? Vad hände med samtalsutbildningarnas gyllene regel: hitta ditt bästa sätt? Att seden få sig en syrlig kommentar på morgonen vid frukosten gjorde att jag fort som sjutton checkade ut och begav mig till kurslokalen för att dricka kaffe. Anledningen? Att en i personalen hälsade mig vänligt välkommen till frukostmatsalen efter att ha kontrollerat mitt rumsnummer, och sedan en andra medlem av personalen som i själva frukostmatsalen upplyste mig om att jag var för tidig, att vederbörande skulle kolla mitt rumsnummer trots att det satt andra gäster och käkade.

Sa jag förresten att själva hotellrummet var designat till fånighetens gräns också? Det är ju tur att det finns valmöjligheter. Fast å andra sidan, det här är väl ändå vad man kan kalla ett äkta i-landsproblem?

Söndagsrapporten

2011-01-23T01:39:00.000-08:00

Då var man hemma igen, efter en vecka i självaste huvudstaden. Jobbet i all ära, men jag tror inte att jag ska skriva om det här och nu. Däremot kan jag i alla fall konstatera att jag fick möjlighet att åka ut till Solvalla för att titta på lite trav. Visserligen är det i princip aldrig några kallblodslopp på Solvalla men jag tänkte att man kan ju göra en insats för besöksstatistiken. Den här årstiden så är det ju extremt få människor som besöker travbanorna, men å andra sidan så är det ju ont om besökare även när det är betydligt varmare och snöfriare. Som jag ser det, så är det väl i princip bara när det vankas storlopp på de stora banorna, och V75-tävlingar på andra banor, som publiken kommer. Receptet för att lösa publikkrisen har inte jag, så jag konstaterar att "jag var i alla fall där".

Det sevärda loppet på Solvalla i onsdags var ett lopp där Elitloppsvinnaren Iceland skulle göra sinsista förberedelser inför Prix d´Amerique. Han skulle möta några andra namnkunniga hästar från eliten, bland annat en av mina gamla favoriter bland varmbloden: Colombian Necktie. För att göra en lång historia kort tog Iceland pliktskyldigt hand om ledningen men blev enkelt nerspeedad av både Colombian Necktie och Acclaim, en annan duglig häst som brukar ha sin bästa tid just under vintern. Det blev i alla fall till sist Acclaim som korsade mållinjen först. Det är den trion vi ser på bilden ovan, precis innan mållinjen.

Igår fick jag mig en lång och skön promenad tillsammans med Cooper. Solen lyste och det var för första gången varmt ute! Det blev en perfekt dag att ta med sig kameran och fotografera lite. Något som är kul med Cooper, är att när jag har varit borta under veckan så släpper han mig knappt när jag har kommit hem. Dit jag går, dit följer han. Sitter jag i soffan och ska titta på TV så kryper han upp i mitt knä, sitter jag vid matbordet så hoppar han också upp i mitt knä, eller också lägger han sig på golvet och ser till att lägga en tass på min fot så att han har kontakt. Efter någon dag så blir han mer "sig själv" och fördelar uppmärksamheten lika till hela familjen.

Short summarey:

I´m home again, after a week working in Stockholm. This time I got the opportunity to visit Solvalla Racetrack and see some harness racing. Some of my favorite standardbreds were running so even though there were hardly any spectators it was an interesting evening. The biggest star of the evening was a horse named Iceland, who is preparing for one of the biggest races in the world: Prix d Amerique in Paris, France. He took the lead but was beaten quite simple by one om my favorite horses (with the somewhat macabre name) Colombian Necktie and the winter running specialist Acclaim. All on the picture above. I rarely bet on horses and didn´t do it that evening either. For me it´s all about the thrill of the racing.

Yesterday I took a long nice walk in the beautiful weather with Cooper. I brought the camera and got some nice pictures too. It´s funny with Cooper. Wheni have been away for a week and come home, he follows me everywhere. If I watch tv he jumps up in my lap, if I sit down to eat he also wants to be in my lap. Or he lays down on the floor but makes sure he has got one paw on my foot so he can feel the contact. But after a day or so, he returns to his more normal self and shares his attention equally to the rest of the family.

Januaribilder / January pictures

2011-01-22T06:55:00.001-08:00

Stallen vid Vitsands travbana / Stables at Vitsand Racetrack

Kylda drycker serveras här / Cold drinks sold here.

Solen orkar i alla fall lysa genom fönstren nu / The sun manages to shine through the windows now

Fynd i havrebingen

2011-01-17T12:23:00.000-08:00

För några dagar sedan hittade vi en oinbjuden gäst i havrekrubban som hör till hästtransporten. Det lilla livet hade antingen ramlat eller hoppat ned i krubban. Nu är det ju faktiskt så att havren är till för hästarna. Dessa små rackare får vackert försöka hitta mat någon annan stans. Något säger mig att de nog förser sig med ett och annat från hästarnas förråd. Nåja, är det inte feta skator så är det möss...

A couple of days ago we found this little uninvited guest in the crib for horse food. The little one had either jumped down from above, or fallen down into it. The oats happens to be for the horses so this little one and his/her kind are better off finding their own food. But something tells me that they steal from the horses supplies as often as they can.

Attack-Cooper?

2011-01-13T10:54:00.000-08:00

Nej, jag lovar. Vi har inte blivit galna, och det har faktiskt inte Cooper heller blivit även om bilden antyder motsatsen. Anledningen till bilden på detta förmodade vilddjur är enkel. En bekant frågade om vi möjligtvis hade en munkorg i lämplig storlek till sin egen hund som hon eventuellt kunde låna?

Eftersom att det är en bit dit kompisen bor så var enklaste sättet att visa upp munkorgen att skicka ett mms. Cooper fick ställa upp som fotomodell, och att fotografera en Holländare som testar munkorg för forsta, och antagligen sista gången är inte det lättaste. Men medge att bilden blev, ska vi kalla det effektfull?

Short summary:

No we haven´t gone mad over here, and neither has Cooper even though the picture suggests otherwise. The reason for the photo of this "would be-wild beast" is simple. A friend of ours asked if we had a muzzle that she could borrow for her dog. Since we live some distance apart it was the easiest way to take a picture with the cell phone and send it. Cooper was appointed Super Model of the house and to take a picture of him trying the muzzle for the first time is not the easiest to do.

Jubileum

2011-01-09T12:07:00.000-08:00

Det är på dagen ett år sedan vi körde över gränsen och in i Norge för att leta oss mot Selbu, strax söder om Trondheim. Till vår hjälp hade vi en kartbok och två utskrivna kartor från Eniro samt adressen till Trontoppen´s kennel. Ett par veckor innan resan hade vi bestämt oss för att på allvar börja leta efter holländska herdehundar för att kanske hitta någon uppfödare som hade en kull på gång?

Vi visste sedan tidigare att dessa hundar är relativt ovanliga i Sverige men vi lyckades hitta en handfull uppfödare, men ingen hade någon valpkull planerad inom överskådlig tid. Däremot fick vi veta att det fanns en ung hanhund hos sin uppfödare i Norge, och efter att ha sett en bild på hanhunden så var det ingen tvekan. Vi gjorde upp en tid att träffa Elin och hennes hundar och familj. Dels för att vi skulle få möjlighet att träffa Cooper och de andra hundarna på gården, men också för att Elin skulle få en chans att träffa oss så att hon kunde veta om vi var lämpliga hundköpare.

Allt gick bra och Cooper fick följa med oss hem till Sverige. Efter en kall resa då bilen frös kom vi i alla fall hem och var åter hundägare efter flera år utan hund.

Hur Cooper är har jag skrivit om vid ett antal tillfällen, och jag kommer att fortsätta med det framöver också, för han är en upplevelse. Att Holländska herdehundar är ovanliga visste vi, men att vi skulle få så många olika förslag på vad han kunde vara för ras, eller blandras hade vi ingen aning om. Förslagen har varit allt från långhårig schäfer till mager Newfoundlandshund. Förslag på Lapphundsblandning med Collieinslag och möjligtvis en rasren Tervueren eller Groendal har också dykt upp.

Tack vare Cooper har jag också lärt känna andra holländarägare runtom i landet, vilket är jättekul! Eventuellt väntas det holländarvalpar i Sundsvallstakten till våren så man kanske får planera in någon sorts minisemester för att titta på dem? Jag har ju aldrig sett holländarvalpar annat än på bild... Dessutom låter det som att vi eventuellt kan få Norgebesök till sommaren? Trontoppen´s kennel har funderingar på att komma, och vem vet? Kanske blir det rekord för antal deltagande Holländska Herdehundar på SKK:s utställning i Piteå i sommar?

Vinter på gården

2011-01-06T06:46:00.001-08:00

Året som gick

2010-12-31T05:27:00.000-08:00

Ja, det hör väl liksom till att man summerar det gångna året med någon sorts sammanfattning så jag får väl försöka att inte vara sämre då. Här kommer min alldeles egna lilla "Årets..." lista:

Årets Seger: Bångsta Gulla på Lyckseletravet i somras. Kanske inte det mest prestigefyllda lopp hon har vunnit, och inte största prissumman. Men stämningen i Lycksele, vädret och en fantastiskt trevlig dag gjorde att det här är en av segrarna jag rankar som absolut roligast i Gullas karriär.

Årets Komiker: Cooper! Han tar livet med en klackspark och ser något positivt i precis allt, tillockmed att spraka vardagsrumsbord rakkt upp i luften, eller att fastna under en soffa. Vem kan väl vara nere som har en Holländsk Herdehund?

Årets Segersvit: Coopers 3 raka cert på officiella utställningar i somras.

Årets Comeback: Vårt gamla arbetsplatsband Tapi Providers som återuppstod för en kväll på en stor konferens i Nynäshamn. Än kan tjänstemän rocka fett. (Det är tufft att va´grå).

Årets roligaste hästnamn i travvärlden: Poof, she´s gone. Framgångsrikt sto i USA.

Årets Kallaste: Bilresan från Piteå till Selbu i januari för att besöka Trontoppen´s kennel och förhoppningsvis köpa en holländsk herdehund. Temperaturen höll sig hela tiden mellan 27-38 minusgrader. Bilen frös i Åre på vägen hem och orsakade en orolig extra övernattning i Östersund.

Årets Gladaste: Cooper när han vann sitt tredje cert på SKK:s utställning i Piteå och hoppade upp och snodde prisrosetten ur min hand, till publikens och domarens stora förtjusning.

Årets Överraskning: Jag köpte ett gymkort och började träna igen. Ja, jag överraskade tillockmed mig själv med detta.

Årets Nytändning: Nytt akvarium av lämplig storlek införskaffades, och vips var cikliderna tillbaka i mitt liv.

Årets Gitarr: En svart Squier Stratocaster med gräddfärgat plektrumskydd. Av någon outgrundlig anledning så har det i princip blivit en ny elgitarr om året.

Årets mest obefogade: Min övertygelse om att jag skulle bli rånad av ett svartklätt, maskerat gäng vid Visby ringmur, när det i själva verket visade sig vara helt vanliga ninjas.

Short summary: This year...

Victory of the Year: Bångsta Gulla at Lycksele Racetrack. Maybe not the biggest race she won, and not the most money she earnad in a race, but the superbe summer weather, the spectators, the drivers, everybody were in a good mood. This is probably one of the most memorable of GGullas races as I see it.

Comedian of the year: Cooper! With his easygoing way of life, his ability to see the fun in almost every situation and to keep everybody around him happy.

Winning streak of the year: Coopers 3 certificates in breed dog shows in a row.

Comeback of the year: Our old band from work, Tapi Providers, which reunited for one last gig at a conference in southern Sweden.

Funniest name on a racehorse: Poof, she´s gone.

Coldest of the year: The car trip from Piteå to Selbu, Norway to visit Trontoppen´s Kennel to hopefully buy a dutch chepherd dog last january. The teperature was between negative 15 - 35 degrees Fahrenheit. The car froze on the way home and caused us one extra hotel night before it decided it was warm enough to run smoothly.

Happiest of the year: Cooper when he won his 3 certificate at the breed dog show in Piteå in july. He jumped up and stole the prize ribbon right out of my hand and started playing with it, much to the amusement of the audience and of the judges.

Surprise of the year: I went ahead and started to train at a local gym. That surprised even me.

Return to old hobbies of the year: I bought a new aquarium and, alas, the cichlids marched in to my life again.

New guitar of the year: A black Squier Stratocaster.

Most unnecessary worry of the year: My belief that I was going to be robbed outside the medieval city wall of Visby in november. The masked gang, dressed all in black proved to be an ordinary bunch of ninjas with no thought whatso ever of robbing poor tourists.

Den längsta resan.

2010-12-18T02:36:00.000-08:00

Så var då den sista resan för året avklarad. Färden skulle gå till Örebro för en utbildning i samtalsmetodik. Eftersom att södra delarna av vårt land ligger lite avsides så var det i vanlig ordning tänkt att jag skulle flyga ned till Stockholm för att sedan ta tåget vidare mot Örebro. Tåget gick dessutom direkt från flygplatsen så i teorin skulle det ju vara perfekt. Märk väl... i teorin. De flesta som bor i detta land vet ju att numera så är tågen inte längre vinterkompatibla. Kommer det en snöflinga på skenorna resulterar det i regel i massiva förseningar i bästa fall, eller helt enkelt inställda tåg. Sådant hände aldrig förr, eller så kanske jag var för ung för att komma ihåg? Att resa med tåg vintertid innebär således en viss risk för förseningar. I vanlig ordning så gick det inte som jag trodde...

Flygtaxin kom och hämtade mig i god ordning och på utsatt tid, men av en medpassagerare fick jag höra att vårt plan till Stockholm skulle ha blivit inställt. Vädret var fint både här uppe i norr och i sädra Sverige så det kunde inte bero på det. Nej, i stället visade det sig att luftrummet över Arlanda var avstängt på grund av bombexplosionerna i Stockholm någon dag tidigare. SAS bokade vänligt nog om mig till ett senare flyg vilket skulle lda till att jag missade allt vad tåg hette även om dessa skulle vara försenade. Nåja, det var inte värre än att jag kunde ringa till resebyråns jourservice och boka en hyrbil från Arlanda till Örebro. Sedan var det bara att slå sig till ro på Kallax flygplats och vänta... och vänta... och vänta... och till sist kom ett meddelande att mitt sena plan hade blivit försenat. Allt som allt fick jag vänta på Kallax i 8 timmar. Sedan blev det en timmes flygtid ner till ARlanda där jag egendomligt nog kunde hämta ut min hyrbil helt utan problem. Bilresan till Örebro tog lite drygt 2 timmar.

Min kollega A. drabbades av samma inställda flyg men valde att resa söderut med nattåget, som i sin tur bara var 45 minuter försenat. Nåja, vi kunde genomföra utbildningen helt utan problem, men i och med atr resan tillbaka till Arlanda var bokad med tåg, och sedan anslutningsbuss innan vi skulle vara framme vid flygplatsen så höll vi misstänksamma ögon på alla vädersajter vi kunde hitta. Mycket riktigt, i mitten av veckan kom rapporter om att ett massivt snöoväder skulle dra in över landet. Snabbt beslutade vi oss för att boka av tåg och buss, för att sedan ta oss med en ny hyrbil till Stockholm.

Snön kom, hyrbilen levererades i god ordning och det visade sig att söfallet gjorde ett uppehåll under tiden som vi befann oss på motorvägarna. Bilresan gick helt problemfritt, förutom en felkörning i en rondell i närheten av Arlanda men bilen kunde återlämnas till hyrbilsfirman i samma skick som vi hämtade ut den. Vi ankom dessutom till Arlanda tidigare än om vi skulle ha rest med tåg och buss utan förseningar på dessa. Det var dessutom ett klokt drag att boka om till bil, för i efterhand fick vi veta att just det tåg vi skulle ha åkt med hade blivit inställt på grund av snön. Däremot var det massiva förseningar på Arlanda.

Mitt plan skulle ha lyft 19,50 men jag kom iväg strax innan 23,30. När planet kandade i Luleå var det nästan full snöstorm. Min taxi var försenad men när den väl dök upp var vi några trötta passagerare som satte oss i den. På vägen hem hörde vi i radion att flera taxibilar hade kört fast på olika håll, och mycket riktigt när vi skulle släppa av en av våra medpassagerare inne i Piteå så fastnade bilen i snön på den oplogade gatan... Det var bara att kliva ut och knuffa loss den.

Jag var hemma i huset någonstans vid halv tretiden på natten så nu är det skönt att få varva ned lite innan vi drar igång nästa års utbildningar.

Short summary:

Last trip for this year is now behind me. I was going to Örebro, and to get there I had to travel by plane to Stockholm and then switch to train. I was a bit suspicious because for some strange reason the trains almost never ever are on time during the winters. In the cab on the way to Luleå airport we heard that our flight was cancelled. The airspace over Stockholm was closed because of a suicide bomber who blew up himself in Stockholm earlier last week. The airline booked me on a later flight wich in turn led to the fact that I was going to miss my train to Örebro. I got a rental car in Stockholm and drove for 2 hours before I arrived late at night.

In the middle of last week I checked the weather reports and found out that a massive low pressure with a lot of snow was heading for Sweden. Since my trip back was planned for train and bus toward Arlanda airport outside Stockholm, I quickly chenged my travel plan and got a rental car instead. The drive towards Stockholm went well but up north it was still a raging snow storm.

Even though I arrived at Arlanda airport in time, my flight was delayed and we didn´t take off until half an hour before midnight. Back on the ground up north I and some fellow passengers discovered that our pre-booked taxi wasn´t there. It was delayed due to a car wreck that closed down the motorway for a while. When it finally showed up we heard on the radio that a bunch of taxis were stuck in the snow, and sure enough: when we came to central Piteå our car got stuck in the snow. So we passengers had to help the poor driver to push the car free.

Now I´m glad I have a couple of weeks here at home before it is time to head out on the road again in the beginning of bext year.

Min vardag som resenär.

2010-11-25T05:09:00.001-08:00

Vissa resor blir precis så bra som man hade hoppats på, och andra kanske inte. När jag var till Gotland för ett par veckor sedan så började resan sådär bra som man vill att det ska göra. Tänk er själva: för en som är intresserad av historia och aldrig tidigare har varit till Gotland så är ju det mer eller mindre ett drömresmål, och så var det i mitt fall. Inte blev saken sämre av att jag fick bo på ett hotell innanför ringmuren. Kvällspromenaderna var räddade så det blev promenader längs murens insida, utsida och kors och tvärs genom den medeltida staden. Och Visby i november betyder att det inte var alltför stor trängsel. Däremot var det ju på tok för mörkt för att fotografera.

Sista dagen i Visby slutade vi lite tidigare. Jag investerade tiden i att försöka springa runt med kameran i högsta hugg för att fota så mycket jag bara kunde under de få timmar av solljus som jag hade kvar. Jag påminde förmodligen inte så lite om en typisk japansk turist med drag av stressad Stockholmare med min trogna Canon runt halsen och en laptopryggsäck på ryggen.

I en fart som skulle ha gjort Valdemar Atterdag avundsjuk svepte jag längs muren och fotograferade och noterade liksom i förbigående att jag hade en svartklädd grupp människor lite längre bort, framför mig. Jag tänkte inte mer på det förrän jag kom runt hörnet på ett torn och stod öga mot öga med tio svartklädda människor, alla med masker för ansiktet. Alla svängde runt och tittade på mig. Snabbt insåg jag att min flyktväg var spärrad av ett medeltida försvarstorn, och en brant backe som en gång i tiden förmodligen hade varit en vallgrav. På ryggen bar jag en ganska dyr dator, kameran kan också vara värd några kronor och dessutom hade jag ju inte mindre än två mobiltelefoner med mig. Lite försiktigt vek jag ned kameran då det plötsligt slog mig. Det var ju inte alls ett gäng maskerade gute-rånare. Det var ju bara ett vanligt gäng med ninjas som var ute efter att klättra upp för muren!

Lättad hälsade jag glatt och ångade vidare längs vallgraven och in genom en av portarna. Resten av Visbys ruiner lät sig fotograferas utan större mankemang förutom en gigantisk Land Rover som höll på att meja ned mig i kullerstenarna i en trång gränd. Varför kör man Land Rover inne i Visby? Så svår terräng är det väl inte där?

Till sist gick solen ned och jag begav mig till hotellet för att vänta på flygtaxin. Där i foajén satt även en pappa med sina två barn och väntade på barnens mamma. Flickan, kanske 6-7 år gammal frågade: "pappa, när är mammas massage klar?" "Det är nog när som helst." svarade pappan. Flickan funderade en stund och frågade sedan "pappa, är det sant att hon bara har trosor på sig?" Pappan skruvade lite generat på sig och svarade att, jo så var det nog. Sedan kom han på den lysande idén att retas lite med den lilla flickan så han frågade skämtsamt "tror du att det är en kille som masserar mamma?" Innan den lilla flickan han svara så blandade sig den lille poljken i samtalet. "Ja! Med snoppen!" svarade han sakligt, och tillade för säkerhets skull ett förtydligande: "...på näsan!". Pappan kom sig inte för att svara, och för min del så brast det och jag var tvungen att lämna foajén hysteriskt skrattande. Nåja, jag skulle få mitt straff...

Väl på flygplatsen blev det förseningar och jag räknade nervöst på klockan för att bedöma ungefär när vi skulle landa i Stockholm. Det skulle bli ont om tid. Planet, en SF 340, pluttrade iväg ut över havet och en stund senare landade vi på Arlanda. Jag hade förberett mig noggrannt för att komma ut ur planet först, vilket jag också gjorde. När jag kom ut i ankomsthallen i Terminal 3 såg jag att jag hade 10 minuter på mig att checka in på nytt, ta mig genom säkerhetskontrollen och sedan till den gate där planet till Luleå skulle gå ifrån. Innan dess skulle jag dessutom ta mig från terminal 3 till 4. Det fanns bara en sak att göra: springa!

Nu har jag tränat en del under hösten så en viss kondition har börjat infinna sig, men det var inte tillräckligt. Ungefär halvvägs hörde jag i Arlandas högtalarsystem det sista utropet för Norwegians flight till Luleå. I samma veva kom jag ut ui stora hallen i terminal 4. Givetvis var det på tok för sent för att checka in i automaterna så jag ångade vidare mot incheckningsdisken och hade nu börjat låta som ett känt, fullt funktionsdugligt ånglok i Arvidsjaur. Den vänliga flickan från flygbolaget ringde till gaten och sa sedan till mig att om jag skyndade mig allt jag kunde, och gick före kön vid säkerhetskontrollen KANSKE jag skulle hinna.

Det fanns alltså ingen tid att förlora. Jag rusade vidare uppför trappan mot säkerhetskontrollen samtidigt som jag med flaxande rörelser försökte kränga av mig ryggsäck och kavaj samt mitt mteallspänneförsedda bälte. På väg upp för trappan hade det börjat pipa oroväckande i luftrören och en säkerhetsvakt såg hur jag forcerade som en skadeskjuten stridsvagn vid Kursk 1943. Han vinkade förbi mig och av någon outgrundlig anledning valde metalldetektorn att inte pipa. Sekunden senare kom mina saker ut från röntgenapparaten och jag speedade vidare mot rätt gate. Ungefär tjugo meter från gaten ropade biljett-gate-flickan att jag skulle hinna med planet så jag kunde ta det lugnt. Som sista passagerare stapplade jag ombord på planet med väsande luftrör, slog mig ned i mitt säte och spände fast säkerhetsbältet. Ryggsäcken hade stuvats in på därför avsedd plats på bagagehyllan. Fem minuter senare lyfte planet, och då slog hostan till med full kraft.

Jag insåg först då att andnöden och den väsande andningen inte helt berodde på en kondition vars bäst föredatum hade passerats för tio år sedan. Det var et fullt utvecklat astma-anfall. Lyckligtvis hade jag medicin med mig i handbagaget. Olyckligtvis så var det inte tillåtet att lossa på säkerhetsbältet, så där satt jag och hostade som en lungsjuk, medans svetten rann i floder. Passageraren till höger om mig iakttog mig i ögonvrån och såg ut som att han trodde att jag hade fått malaria. Nåja, skylten släcktes och jag kunde hämta min medicin och snart bliv livet ombord på Norwegians flight till Luleå mycket lättare för mig.

En snäll flygvärdinna kom med en flaska vatten åt mig och tro mig: det går alldeles utmärkt att hjälpligt fräscha upp sig på inrikesflygets toalett. Förresten. Om ni klickar på bilden och förstorar den så ser man Visby-ninjorna ganska tydligt.

Short summary:

My last day in Visby, Gotland I spent running around trying to take som nice photos of the medieval city and the wall. It nearly ended in distaster. First I ran into a masked gang with black clothes just outside the wall. I was certain that I was going to be robbed, but it just happened to be a bunch of ninjas trying to climb the wall. What a relief.

My flight from the island Gotland to Stockholm was delayed so I had to run like crazy when I came to Arlanda airport to catch the flight home. Luckily I made it on board as the last passenger, and then it struck me. I had got an asthma attack and my medicin was in the carry on luggage in the overhead compartment. If you click on the picture and enlarge it you can see the Visby ninjas.

En nygammal bekantskap skrittar in...

2010-11-18T06:15:00.000-08:00

Får jag presentera gårdens nytillskott: Troll Målle, en fyraårig vallack. Gårdens egen demontränare har kört honom en hel del under sensommaren, hösten och delar av vintern. Nu är det i alla fall klart aatt han kommer att ingå i vårt stall.

Målle kallas allmänt hos oss för "Lill-Målle" trots att han lätt är den största hästen i stallet. Det beror på att på gården där han stod tidigare fanns det en äldre "Molle" som då fick heta "Stor-Molle. Nåja, Lill-Målle har funnit sig väl till rätta här och har fått en ny kompis i Fölis. De går i samma hage och trivs alldeles ypperligt ihop.

May I introduce you to the newest member of our stable: the 4 year old gelding Troll Målle, or Målle for short. Here we call him Little Molle since the stable where he used to live had another horse named Molle, who was older and bigge, thus Big Molle and Little Molle ( the names are pronounced similar)

En hjältinna lämnar oss.

2010-11-12T05:59:00.000-08:00

Det här är ett inlägg som känns väldigt konstigt att skriva. Jag är både ledsen, men samtidigt glad för det som nu händer. Bångsta Gulla har sprungit sitt sista travlopp och lagt tävlingsskorna på hyllan för gott. Och varför det, blir väl den naturliga frågan för många? Ja, helt enkelt för att hon nästa år fyller 10 och det kan nu vara dags för henne att tänka på en karriär som avelssto. Visserligen får hon, enligt reglementet, fortsätta tävla och hon är absolut i form för det. Gullan är inte skadad på något vis och hon hade antagligen kunnat fortsätta att tävla ett tag till, men måste man verkligen fortsätta att tävla bara för att man kan?

Vi står nu i den angenäma sitsen (står i sitsen!?) att kunna pensionera Gullan när hon är på topp. Den utveckling som hon har visat under det här året överträffar lätt alla våra förväntningar. Hon har tagit tävlingarna bra, hon har sänkt rekord på rekord tidsmässigt på alla distanser och hon har sprungit in mer pengar än vad vi hade trott att hon skulle göra. Om man jämför hennes tider med gamla hederliga Juvelens så tror jag att hon har slagit honom på nästa samtliga distanser. Han hade visserligen fler segrar i raden och jag har hela tiden tänkt för mig själv att "tänk vad kul det skulle vara att någon gång få en häst till som Juvelen". Nu var Örängs Juvel speciell på många sätt, och Bångsta Gulla, hans halvsyster likaså, och jag varken kan eller vill säga att den ena är bättre än den andra. Så, vad händer nu då?

Jo, Gullan kommer nästa vecka att flytta till ett nytt, stall där hon kommer att bli avelsmärr. Det är ett litet stall, där hon får tre kompisar, och hon kommer att få det bra. Gullan är verkligen efterlängtad där, och det värmer verkligen att höra. Gullan har gjort sig förtjänt av att få bli bortskämd och ompysslad under resten av sitt liv. Hon var också väldigt förtjust i lille Fölis när han var liten, så jag är övertygad om att hon blir en bra mamma. Facebook och bloggvärlden kommer också att göra det lätt att följa henne i hennes nya liv.

Jag önskar att vi hade haft möjligheterna att kunna ta fram föl här på vår egen gård, men så ser det dessvärre inte ut. Det känns tungt och sorgligt, men samtidigt vet jag att hon kommer att få det minst lika bra hos sin nya familj, som hon har haft det hos oss. Det känns också skönt, eftersom att hon nu får möjligheten att glädja andra, för visst är hon ett blont yrväder på alla vis, men hon är lätt att tycka om. Jag kommer att sakna henne. Men vem vet? Kanske dyker ett av hennes kommande föl upp på gården en vacker dag?

A heroine leaves us.

This is very weird to write about, and I have dreaded for this day to come. I´m sad, but on the same time happy for what is about to happen. Gullan has run her last race and retires from all competition hereafter. Next year she is turning 10 years old, but according to regulations she is allowed to race for more years ahed but on the same time, now is the time to start thinking about foals.

Gulla is still in full racing shape, she is not injured in any way but why continue to race just because you can? Here we have the rare opportunity to quit while she´s on top, so to speak. Gullas racing season has far exceeded any expectations we had. This summer Gulla took giant leaps in her deleopment as a harness racing horse. She lowered her records on several occasions, and she earned more money than we thought was possible for her. So, what happens now?

Next week Gulla will move to a new family with a small stable. She is longed for and she will be taken care of really good. Gulla will start a new life as a mother to foals. Thanks to Facebook and blogs, it will be easy to follow her new life. I just wish we had the space needed, both in terms of land and size of our stable, to bring up foals here at home. But sadly we don´t. So it´s better for Gulla to live where that quality of life will be maintained. Here she would just feel neglected when she sees the other horses train and travel to and from races. She is the kind of horse who wants a purpose in life.

So it´ll be sad to part from her but I will remember her always, and I will follow her new life. And who knows? Maybe one of her little ones ends up here? I´d like that.

Vänner...

2010-10-30T07:17:00.000-07:00

Mopilen och Rapp Stjernen kommer bra överens.

Mopilen and Rapp Stjernen get along well.